Sverige har gjort sitt val, men vad blev egentligen resultatet?

Nu har vi haft val i Sverige. Det såg ut att bli jämt och osäkert inför valet och resultatet har helt klart visat på samma sak. I princip helt jämnt mellan blocken. 144 mandat för de rödgröna och 143 för Alliansen. Sedan 63 mandat för Sverigedemokraterna, som ligger som irriterande och isolerade vågmästare i mitten. Jag tycker vi börjar med att ta upp det sistnämnda.

Att SD kan få så många röster gör mig besviken

Sverigedemokraterna vill tvätta bort rasiststämpeln och alla som röstar på SD kanske inte heller är rasister (en del missnöjesröster får de givetvis, även om missnöje inte är en tillräckligt bra anledning att rösta på dem) – men visst känns det som en röst på dem ändå är en röst för rasism och främlingsfientlighet. Att mota bort folk som behöver hjälp istället för att öppna armarna och hjälpa dem.

Förra valet hade SD inte mycket att komma med utöver att de drastiskt ville ändra i vår migrationspolitik och släppa in färre invandrare etc. Inför detta val har de åsikter om fler saker och lite bredare politisk plattform. Men i grund och botten är det fortfarande just migrationspolitiken som styr och de vill fortfarande ha så lite invandring som möjligt. Någonstans där inne står de fortfarande för rasism. I alla fall i mina ögon.

Visst kan jag hålla med om att de andra partierna har ignorerat migrationspolitiken förr och att det kan finnas åtgärder som behöver göras för att hitta en balans som landet klarar av. Det är inte säkert att vi kan ta emot hur många som helst och vi måste fundera på hur vi ska få in dessa personer i samhället på ett bra sätt med jobb, språk och delaktighet osv. Och vi får inte glömma att satsa på de svenskar som redan finns i landet.

Det betyder dock inte att det är ok med rasism eller att vi helt bör stänga ute människor som vill börja om på nytt, i ett land där de ska kunna känna sig trygga och få en ärlig chans. Därför tycker jag att det är sorgligt att SD har fått nära 18 procent av rösterna från svenska folket. 18 procent som kan tänka sig att stödja rasism. Det är inte ett Sverige jag kan vara stolt över.

Röran som uppkommer när ingen riktigt passar ihop med någon annan

Sverige befinner sig i ett ganska knivigt politiskt läge just nu. Vi har två i princip lika stora block. Fast de rödgröna vill givetvis kalla sig större eftersom de har ett mandat mer (även om ett enda mandat i princip är ingenting alls). Och eftersom Socialdemokraterna är det största enskilda partiet med sina 28 procent.

Samtidigt vill Alliansen också kalla sig för större eftersom de räknar sig själva som ett riktigt block där Moderaterna, Centerpartiet, Liberalerna och Kristdemokraterna ingår. Samtidigt som de tycker att de rödgröna inte är ett block utan att Socialdemokraterna står för sig och inte riktigt vill samarbeta med de andra partierna.

Ulf Kristersson säger att Stefan Löfven måste avgå och att man måste bilda en ny regering då det är klart och tydligt att det inte finns ett tillräckligt förtroende för honom. Löfven själv tycker att han inte ska behöva avgå då Sossarna är största parti och de rödgröna är större än Alliansen. Hur ska man kunna reda ut något när alla har sin syn på vad som är rätt?

Vem har då rätt – vem ska styra?

Problemet är att ingen har rätt och alla har rätt beroende på hur man ser på det. Socialdemokraterna är det enskilda parti som har flest röster. 28 procent mot Moderaternas knappt 20 procent och SD:s 17,6. Utifrån det perspektivet skulle kanske Löften kunna få vara kvar som statsminister. Men som block känns de rödgröna ganska osäkra och det skapar frågetecken i sig.

Vill Sossarna ens regera tillsammans med Vänsterpartiet, vars politik är väldigt långt vänsterut? De är inte riktigt på samma sida, helt enkelt för att ingen är på samma sida som Vänsterpartiet. De sitter där ute på sin vänstra kant för sig själva med en alltför extrem politik som när allt kommer omkring faktiskt grundar sig i kommunismen, där staten ska ha allt och sedan dela det helt rättvist mellan alla människor. Idealet är att ingen ska kunna göra sin egen lycka genom hårt arbete och att det är fel att vara rik eftersom det är orättvist mot alla de som inte är rika.

Utan Vänsterpartiet är dock de rödgröna inte alls lika stora. Så om man ser till blockpolitiken så blir det Alliansen som tar hem det, om Socialdemokraterna dumpar Vänsterpartiet. Det är också just därför som Löfven inte vill ha blockpolitik längre. Han vill att det ska vara var man för sig själv och att man sedan bildar en regering med dem som kan tänka sig att vara med. Han försöker flirta med Centerpartiet och Liberalerna.

Löfven vill bryta upp Alliansen och plocka upp skärvorna

Löfven vill alltså gärna samarbeta med Centern och Liberalerna för att skapa en regering där han kan vara statsminister och där man har en majoritet. Ett problem, om man nu ser det så, är då att Vänsterpartiet verkligen inte kan vara med och leka. För Centern och Liberalerna leker inte så bra med dem och skulle inte ställa upp om Vänsterpartiet var en del av dealen.

För att det ska kunna bli ett samarbete där måste Vänsterpartiet helt enkelt bort. Något som Löfven säkert gärna skulle gå med på utan att blinka, även om han inte vågar säga det högt. Om det inte går vägen att hitta en blocköverskridande lösning så måste han ju ändå falla tillbaka på Vänsterpartiet för att kunna säga sig ha det största blocket.

Nästa problem är att Centern och Liberalerna verkar vara trogna Alliansen så här långt. De går på linjen att de vill få bort Löfven från statsministerposten. De håller även fortfarande på att de vill ha Ulf Kristersson som statsminister. Kan det tänkas att de flirtar med Socialdemokraterna på allvar? Kan de tänka sig att samarbeta med Löfven och svika Alliansen? Säkerligen kommer de också då svika väldigt många av väljarna som röstade på dem, då en röst på Centern och Liberalerna helt klart inte var tänkt som en röst på Socialdemokratisk politik utan på Alliansens högerpolitik.

Frågan är hur länge allt detta kommer att hålla. Någonstans måste man ju hitta en lösning. Annars blir det nyval, vilket nog ingen vill. Det skulle säkert dessutom bli något liknande läge en gång till om alla röstade en extra gång . Ett nyval skulle dessutom troligen gynna ett parti som SD som bygger på missnöje och frodas när de andra partierna misslyckas med något. Om det inte ska bli nyval måste något hända någonstans. Visst snurrar det i hjärnan…

Vad tycker jag själv om situationen?

Jag är inget fan av Stefan Löfven. Jag är inte heller en socialdemokrat. Min röst faller på Alliansen. Jag vill alltså inte se Löfven vara kvar som statsminister och jag föredrar en politik som väger åt Alliansens håll. Jag tror mer på att arbete ska löna sig och att man ska ha möjlighet att skapa sin egen framgång. Och att motiveras till detta genom t ex vettigt betalt för sitt hårda jobb istället för att motiveras att sitta hemma och ta emot bidrag.

Jag skulle alltså vilja att vi fick en regering där man gick huvudsakligen på Alliansens politiska linje, även om de tvingades ge med sig på några punkter. Jag ogillar SD väldigt mycket då jag tycker att de förespråkar rasism och främlingsfientlighet. Jag ogillar även Vänsterpartiet då jag tycker att deras politik är idiotisk och alldeles för långt från vad som fungerar i ett modernt och vettigt samhälle. Man kan inte ta bort alla vinster, låta staten äga allt och ha en totalt jämlik fördelning för alla. Vi behöver motiveras att arbeta, bli bättre och utvecklas.

Socialdemokraterna ogillar jag inte på samma vis men jag kan inte riktigt stå för deras politik, som går så mycket ut på höga skatter och bidrag. Samtidigt som jag inte heller har förtroende för Löfven som statsminister av flera olika skäl. Så hur man än vänder och vrider på det så skulle jag vilja ha en lösning där man fick en ny statsminister (helst Ulf Kristersson men Annie Lööf är ingen omöjlig kandidat) och där man fick huvudsakliga inslag av Allianspolitiken.

Hur ska man göra detta då? Socialdemokraterna och Löfven verkar vägra vara “stödparti” till Alliansen. Centerpartiet och Liberalerna verkar säga nej till att samarbeta med Socialdemokraterna och skapa ett nytt “mittenblock”. Och ingen vill prata med SD överhuvudtaget (även om jag gillar att man står upp mot rasismen så inser jag givetvis vilka problem det innebär). Alla sidor säger sig vara större och ha rätten på sin sida. Dödläget är ett faktum.

Tyvärr finns väl inte några enkla lösningar kvar längre. Alliansen med stöd av Socialdemokraterna skulle väl vara en önskan men jag tror inte på att det blir av. Att Alliansen eller åtminstone några partier börjar prata med SD är en annan möjlig lösning. Det låter dock farligt och kan säkert skrämma bort väljare på sikt, samtidigt som risken finns att SD får chansen att tvinga in en del av sin sorgliga politik i riksdagen. Att Centerpartiet och Liberalerna sviker Alliansen är ju en möjlighet men det känns som ett stort svek även mot alla dem som röstade på de partierna och det är ett riskabelt spel.

Därför säger jag helt enkelt att jag inte kan komma på vilken lösning som man slutligen väljer. Det är för många variabler och ta in och man vet inte riktigt vilka hot innan valet som varit allvarliga och vilka som var spel för galleriet. Vad partierna verkligen kan tänka sig att offra och hur de kan ge med sig för att kompromissa och hitta en lösning. Jag bara håller tummarna för att SD och Vänsterpartiet får så lite inflytande som möjligt, att Löfven får stiga åt sidan och att vi slipper en allt för röd politik i allmänhet. Hoppas ni håller tummarna tillsammans med mig.

Nya regler skyddar konsumenter vid telefonförsäljning

Telefonförsäljare har länge varit lite av ett gissel och många ogillar den skarpt. Skälet till detta är kanske ganska uppenbart. De ringer ofta och stör vid en tidpunkt då man inte egentligen vill prata med dem, de är envisa och efterhängsna, de pladdrar på ganska länge innan de ens kommer till poängen och de kan ibland vara både påträngande och till och med försöka lura dig.

Att det kan vara lite jobbigt att prata med telefonförsäljare och att tvingas lyssna på dem rabbla upp alla fördelar med en tjänst som man inte vill ha är givetvis frustrerande ibland. Och att de ringer i tid och otid och fortsätter ringa dag ut och dag in om man väljer att inte svara. Dessa saker är dock inte så hemska jämfört med om man blir lurad av en försäljare.

Det finns helt klart telefonförsäljare som jobbar på ett tveksamt och mindre respektabelt sätt. Där det finns en grund som bygger på ett systematiskt fuskande och där tanken är att man ska lura på vanligt folk sina produkter och tjänster, vare sig de vill ha dem eller ej.

Många har säkerligen råkat ut för en telefonförsäljare av detta slag. Någon som antingen har övertalat dig att i stundens hetta säga ja till något som du egentligen inte alls vill ha eller behöver, eller någon som du sa nej till men där det av något skäl ändå startats en prenumeration eller liknande.

Nu har det dock kommit nya regler i Distansavtalslagen som ska reglera telefonförsäljning, vilka gör det klart lättare att vara konsument. De nya reglerna går ut på att du aldrig kan bli bunden till ett avtal direkt över telefonen, utan måste också godkänna ett skriftligt avtal. Du måste alltså få hem ett avtal antingen i brevlådan eller digitalt, som du godkänner, annars är inte avtalet giltigt.

Fördelarna med nya reglerna om telefonförsäljning

Detta gör helt enkelt att ingen telefonförsäljare längre kan övertala dig att skaffa en tjänst eller produkt som du inte vill ha eller på annat vis lura dig in i avtal som du sagt nej till. Detta är bra på flera vis. Det uppenbara är att alla lurendrejare blir stoppade i dörren.

Det kanske inte är något som händer alla men ibland händer det att riktiga bluffmakare ringer dig. De kanske försöker få dig att acceptera något erbjudande och att du antingen säger nej rakt av eller att de säger att du t ex kan få något gratis, utan krav. Sedan kommer det plötsligt en faktura i brevlådan trots att du sagt nej eller trott att du inte ska behöva betala något.

I vanliga fall har det varit ord mot ord och även om telefonförsäljarna ofta spelar in samtalen så kan dessa manipuleras så att det låter som att du säger något annat än det du verkligen sa. Det var givet ganska jobbigt att råka ut för en sådan försäljare och även om det kan gå fint att bestrida fakturor och slippa betalning så är det inte alla som vågat göra det.

Detta problem slipper vi dock nu, med tanke på att det inte längre går att upprätta ett avtal bara genom en telefonkonversation. Nu måste detta följas upp av att man också godkänner ett skriftligt avtal. Om detta inte görs så finns inget avtal och då behöver man inte oroa sig. Får du inget skriftligt avtal så finns det alltså ingen som helst chans att du behöver betala något och om de ändå skickar ett avtal till dig kan du bara välja att inte godkänna det.

Chansen att fundera igenom beslutet och ångra sig

En annan klar fördel med nya reglerna är att man har en chans att fundera igenom sitt beslut och ångra sig. När en telefonförsäljare ringer så har man i princip ingen tid att fundera på vad erbjudandet, hur bra det är och ifall man behöver det. Allt går så snabbt och en duktig telefonförsäljare ger dig heller inte chansen att tänka efter utan pladdrar på och kommer med bra argument hela tiden.

Många väljer att tacka ja till erbjudanden som de inte hade tackat ja till i vanliga fall, bara för att de blir överrumplade och har för lite tid att överväga det hela. Tack vare nya reglerna får man automatiskt betänketid. Om man tackar ja över telefonen så måste telefonförsäljaren skicka över ett avtal som man sedan ska godkänna skriftligen. T ex att du skickar in avtalet eller åtminstone signerar något med e-legitimation.

På detta vis får man tid att överväga om man verkligen vill ha och behöver det som försäljaren har prackat på en. Kanske tog man ett förhastat beslut, lät sig övertalas eller tänkte fel på något vis. Då har man en chans att ändra på detta, genom att helt enkelt inte skriva på och skicka in avtalet.

Genom att få denna betänketid tror jag att många faktiskt kan ändra på sina beslut och spara pengar. Det är inte alltid lätt att stå emot en duktig telefonförsäljare, varför det säkerligen är vanligt att folk köper saker som de inte vill ha. Men om man har en till chans att fundera igenom beslutet, utan någon som flåsar en i nacken och försöker övertala en att köra på, så kan man säkerligen ändra uppfattning och ta rätt beslut.

Detta gäller konkret för nya reglerna om telefonförsäljning

När du blir uppringd av en telefonförsäljare räcker det inte att du tackar ja till ett erbjudande längre. Du måste godkänna det skriftligt i efterhand för att det avtalet ska vara bindande.

Efter att du har pratat med en telefonförsäljare och tackat ja så ska företaget bakom skriftligen skicka ett anbud till dig, där de beskriver erbjudandet och villkoren. Du måste sedan acceptera anbudet skriftligen. Efter detta finns ett giltigt avtal.

Avtalet kan skickas med vanligt brev, e-post, SMS eller liknande. Det viktiga här är att du kan läsa avtalet och se vad det innebär innan du tar ditt slutgiltiga beslut och väljer om du vill godkänna det eller ej. Du ska sedan utföra någon typ av åtgärd för att godkänna avtalet skriftligen, t ex genom att signera med BankID eller bara genom att maila till företaget och säga att du godkänner avtalet.

Tänk på att dessa regler endast gäller om en telefonförsäljare ringer upp dig. Om det är du själv som har tagit kontakt med ett företag, t ex genom att ringa eller maila dem, så gäller de inte. Med andra ord endast om det är företaget som tar första kontakt med dig, t ex genom telefonförsäljning.

Reglerna gäller både om du kontaktas av ett företag som du aldrig har haft att göra med förr och om det är ett företag där du är befintlig kund. Att du redan är kund hos företaget gör alltså inte att de slipper undan kraven på skriftligt avtal och acceptans. Det enda som påverkar detta är ifall det är du eller företaget som tar kontakt.

Att du har tackat ja till att ha kontakt med ett företag i marknadsföringssyfte eller att de får återkomma i samband med förlängning av kontrakt och liknande är inte att liknas vid att du har tagit initiativet, så då gäller fortfarande att det krävs ett skriftligt avtal och godkännande.

Bestrid fakturor som du inte anser är korrekta

Man ska alltid bestrida en faktura som man anser är felaktig. Betala inte fakturan då detta kan ses som ett bevis på att du erkänner den. Kontakta istället först företaget som skickat fakturan och berätta varför du tycker att den är felaktig och varför du inte vill betala den. Spara all kommunikation med företaget och alla handlingar som rör fallet, som bevis.

Vissa företag är envisa och ger sig inte utan kan skicka fakturan till inkasso och sedan kanske hela vägen till Kronofogden. Du ska dock alltid fortsätta bestrida fakturan och låta bli att betala den. Skicka även meddelande till t ex inkasso där du bestrider fakturan.

Många är rädda för att få betalningsanmärkningar men dessa får man inte förrän ärendet är helt utrett och det är klart om det finns ett giltigt avtal och ifall du faktiskt är betalningsskyldig. Även om ärendet kommer till Kronofogden så kan du fortsätta bestrida fakturan och tids nog tas ärendet upp i Tingsrätten. Då är det upp till företaget som har skickat fakturan att bevisa att det finns ett giltigt avtal och att du bör betala den.

Tack vare de nya reglerna i Distansavtalslagen blir det förhoppningsvis klart färre bluffakturor och felaktiga fakturor som man måste bestrida. Detta helt enkelt för att det blir mycket svårare att visa på att ett avtal finns. Det räcker inte med att ha ett ja i telefonen, vilket dessutom kan gå att förfalska genom att manipulera inspelningar osv.

Nu måste det finnas ett skriftligt avtal som kunden har tagit emot och ett skriftlig godkännande likaså. Detta kan man inte förfalska alls lika enkelt och det är troligen klart färre företag / personer som ens vill försöka sig på det. Med lite tur blir det alltså klart färre bluffmakare som ringer och försöker sälja på dig något och livet blir lite enklare.

Svårt att spara till bostad?

För att kunna köpa en bostad behöver man kapital. Även om man kan låna det mesta så behövs ändå pengar till kontantinsatsen, vilket normalt är 15 procent av bostadens pris. Om man vill köpa en bostad som kostar 3,5 miljoner (vilket inte är speciellt högt idag) måste man ha lite mer än 500 000 kr för att kunna betala kontantinsatsen. Hur får man då ihop dessa pengar som förstagångsköpare?

Tidigare kunde man i större utsträckning ta ett topplån för att betala en del av bostaden. Det var ett dyrare lån, i princip ett vanligt privatlån, som täckte en bit av lånet. Idag är det många banker som ogillar att man lånar till kontantinsatsen. Man får ofta en belåningsgrad på 85 procent, alltså max vad som går att få, för sitt billiga bottenlån men resten av pengarna ska då helst komma från tillgångar och inte från ytterligare lån.

Men givetvis har inte alla 500 000 kr sparade som de kan använda till sitt bostadsköp. Unga, folk som köper sin första bostad, låginkomsttagare, de med lite mer begränsad ekonomi rent allmänt, har givetvis inte så mycket pengar sparade om de inte har fått ärva en massa pengar, har föräldrar som kan hjälpa dem eller liknande. De måste tjäna ihop pengarna själva, vilket inte är superenkelt i alla lägen.

Hitta pengar till bostaden

För vissa är det uppenbarligen inte så lätt att spara ihop till stora summor. Om man har en begränsad ekonomi och en tight budget så är det inte så lätt att lägga undan större summor varje månad. Om vi antar att någon har lyckats spara ihop runt 100 000 kr sedan tidigare och vill köpa ett hus för runt 3,5 miljoner så måste personen spara ihop ytterligare 425 000 kr ungefär, för att ha råd med kontantinsatsen.

Om man har möjlighet att spara ungefär 2 500 kr i månaden till just husköp så är det inte så värst dåligt för den som har en svagare ekonomi. Man måste ju även gärna spara till andra saker så som en buffert, pension, sådant man vill göra under året osv. Att skrapa ihop 2 500 kr extra varje månad för att lägga undan dessa pengar i ett bostadssparande är därför ganska bra jobbat.

Dock skulle det ta 170 månader för någon som sparar 2 500 kr per månad att få ihop till 425 000 kr. Det är ca 14 år. Det låter inte så roligt att behöva vänta så länge på att få köpa sin första bostad. Visst blir det lite mindre om man sparar dessa pengar i t ex fonder och får en årlig avkastning på runt 8 procent, men det tar ändå lång tid. Då runt 10 år.

Vad är då lösningen på detta problem? Om vi tänker oss att vi har ett par som båda tjänar t ex runt 20 000 kr per månad. Då kanske det inte är orimligt att man kan få ihop till 2 500 – 3 000 kr eller något sådant till bostadssparande. Det går inte att få fram hur mycket pengar som helst ur en sådan ekonomi utöver om man verkligen går in för att hårdspara.

Lösningen för dem är då troligen att köpa en billigare bostad först, bo där ett tag och försöka sälja med en hyfsad vinst. Sedan kan de gå vidare mot dyrare bostäder. Man måste ju börja någonstans och det kan klart krävas att man arbetar sig uppåt efter hand. Fördelen med att köpa billigare först är inte bara att bostaden kostar mindre utan även att man sedan får mer tid att spara ihop mer pengar plus alla pengar som man lägger på amortering, som också är en form av sparande.

Spara eller slösa?

Om vi dock har ett par som t ex tjänar 30 000 kr var i månaden (eller åtminstone gemensamt hamnar på runt 60 000 kr) före skatt så finns det givetvis mer pengar att ta ifrån för att finansiera ett bostadssparande. Har man en bättre ekonomi finns också bättre möjligheter. Det gäller dock att man tar chansen och försöker spara mycket pengar varje månad.

Om man lyckas spara en bra slant, t ex 9 000 kr i månaden, så kommer det inte ta så lång tid att nå upp till ett godkänt kapital, som kan användas till kontantinsatsen. Om man behövde spara ihop ytterligare 425 000 kr så räcker det om man sparar i ca 42 månader i detta fall, vilket blir knappt fyra år. Även om det är längre än många vill vänta så är det ändå en helt rimlig tidsram för bostadsköp.

För att det ska fungera behöver man dock se till att hitta 9 000 kr (eller 4 500 kr var) av sin lön varje månad. Även om 9 000 kr per månad låter ganska mycket så är det egentligen inte så farligt om man har en bra lön och hyfsade marginaler i sin privatekonomi. Det handlar helt enkelt om att vara inställd på att spara snarare än att slösa under en tid.

Om man tjänar 30 000 kr i månaden får man ut runt runt 21 000 kr efter skatt. Mat kanske kostar runt 3 000 kr per person och sedan har vi hälften av hyra eller liknande på säg 5 000 kr. Hälften av resterande bostadskostnader och räkningar kan tänkas hamna på max 3 000 kr (vilket ändå känns ganska väl tilltaget). Det som finns kvar är då 10 000 kr. Sedan går kanske 2 000 kr i månaden till nöjen av olika slag och säg 3 000 kr eller liknande till annat sparande. Det som är kvar då är 5 000 kr.

Om båda hade 5 000 kr kvar efter att alla räkningar plus nöjen är betalda och pengar har satts undan till annat sparande, så har vi redan fått ihop tillräckligt med pengar för att klara bosparandet. Om alla pengarna som var kvar gick dit så skulle vi ha 10 000 kr varje månad. Sen förstår jag om det av olika skäl kanske inte alltid blir så mycket som 5 000 kr per månad och person, då det kan dyka upp större utgifter som går före bostarandet, men i det läget får man också göra en avvägning vad man vill prioritera.

Prioritera det du vill mest

Är det ny bostad om 3-4 år som är viktigast eller är det viktigare att äta ute oftare, festa oftare, köpa fler dyra prylar, resa mer osv? Om du känner att du verkligen vill ha den där nya bostaden kan du välja att spara mer pengar varje månad, t ex genom att dra ner på saker som du kan undvara (alkohol, cigaretter, festande, utemat osv). Då kommer du få mer pengar över per månad och kan lägga mer på ditt bosparande.

Om du kan spara t ex 10 000 kr i månaden så behövs det inte allt för många månader för att få upp ett bra kapital. På bara två år kan du ha sparat ihop runt 240 000 kr och det är bara pengarna som du sätter undan, helt utan ränta eller avkastning. Med vettig avkastning kan det bli runt 260 000 kr eller till och med mer.

Den frågan man kan ställa sig själv är alltså om man tycker att det är värt att spara och snåla lite för att få råd att lägga undan pengar till ny bostad. För två personer som tillsammans tjänar runt 60 000 kr efter skatt finns det ju redan från början kapital att ta ifrån och det blir ju inte direkt sämre av att man förmodligen kan spara in på saker i deras budget för att göra situationen bättre och få mer pengar över.

De som klagar på att det är dyrt med bostäder (ni har i grunden rätt iofs) och att det är svårt att få ihop till kontantinsatsen måste även tänka på att det går att spara ganska mycket pengar per månad om man bara vill. Det tar inte allt för många år att få ihop en vettig summa bara genom att lägga undan en hyfsad summa på sitt fondkonto, ISK eller ett sparkonto. Det gäller bara att få tummen ur och faktiskt göra jobbet.

I de fall ekonomin är mer begränsad får man så klart anpassa sparandet till vad man har att jobba med men även här kan man ändå spara en del om man bara vill. Det handlar till stor del om att ha ha rätt mentalitet och att bestämma sig för att det är en ny bostad man vill ha helst av allt. Då får pengar till nya bostaden gå före andra utgifter, som resor, nöjen, ny bil etc.

Starta ett projekt – förbättra din ekonomi

Det finns en idé eller teori som säger att om man lägger ner 10 000 timmar på något så kan man bli expert (eller iaf väldigt duktig) på detta. Exempel som kan sträcka sig till många olika områden som fotboll, schack, golf, spela ett instrument, tala ett nytt språk flytande etc. Teorin är lite överdriven och delvis felaktig men lite rolig att filosofera runt.

Även om denna teori inte är helt korrekt så kan de flesta nog ändå godta att man kan lära sig väldigt mycket genom att lägga mycket tid på ett visst område. Tid är dock givetvis inte allt när det gäller att bli bra på något då även talang har en stor påverkan. Vissa kan helt klart lära sig saker snabbare och andra långsammare och en del kommer aldrig kunna bli bra på vissa saker.

Nu är inte heller tanken att bli fotbollsproffs genom att lägga 10 000 timmar på att spela fotboll (eller liknande) riktigt vad jag vill ta upp i detta inlägg. Jag vill bara säga att om man lägger ner en del tid på något så kan man lära sig mycket och det finns många bra saker att lära sig för den som bara vill offra lite av sin tid.

Detta gäller självklart även inom ekonomi. Kanske i synnerhet inom ekonomi, med tanke på att sådant man kan lära sig inom detta område kan göra att man sparar eller tjänar en hel del pengar på sikt. Det kan alltså vara värt ganska mycket att offra lite tid för att satsa på att förbättra delar av sin ekonomi.

Sommaren är tiden då man tar lite ledigt och laddar batterierna. Det är viktigt att man tar sig en paus från jobb och slit så att man orkar med resten av året. Man ska helt klart inte ta på sig för många saker under sommaren eller planera in projekt som gör att man måste slita och stressa under hela semestern. Det tjänar man inte på i längden. Att bli utbränd är inte skoj. Dock kanske man kan ta sig tid till ett litet och användbart projekt.

Ett projekt inom ekonomi som förbättrar din privatekonomi

De flesta har möjligheten att förbättra sin ekonomi på något sätt eller att göra något som kan påverka ekonomin positivt. Ibland handlar det om att få bättre ekonomikunskaper rent allmänt, vilket är mycket bra och viktigt, medan det andra gånger handlar om ett mer specifikt område (t ex aktier och investeringar).

Tyvärr är det sällan så att man orkar ta tag i det och sätta sig in i det tillräckligt mycket. Kanske har du t ex funderat på att börja handla med aktier men sen har det inte blivit av för att det känns som att det finns så mycket att lära sig, och du har inte orkat ta steget och börja lära dig. Eller vad det nu kan vara som lockar dig.

Det är just det som vanligen är problemet. Att man inte riktigt kommer igång. Att lära sig aktier på ett bra sätt tar ett tag och det krävs att man engagerar sig ordentligt under en period. När man har sitt vanliga jobb, familjen, kanske träning och allt som finns runt omkring så kanske man helt enkelt inte orkar komma igång. Eller så börjar man läsa lite ett par kvällar för att sedan se allting rinna ut i sanden när man inser hur mycket annat man har som pockar på uppmärksamheten.

Av det här skälet förespråkar jag att starta ett litet men målmedvetet projekt i sommar. Någon typ av projekt som går ut på att bli bättre på eller lära sig något inom ekonomi. Om det nu är att förstå sin privatekonomi rent allmänt, att göra ordentlig budget och hålla efter den, olika typer av investeringar såsom aktier, fonder eller valutor eller något helt annat är upp till dig. Ta något som du skulle vilja titta närmare på och kör på det.

Du behöver inte lägga supermycket tid – bara hålla fokus

Det här med att du måste lägga 10 000 timmar för att bli expert på något är som sagt inte helt korrekt. Det varierar ganska mycket hur många timmar en person måste lägga på något för att bli riktigt bra. Men nu siktar vi inte heller på att bli experter på något utan bara på att lära sig något nytt och bli hyfsat bra på det. Då behövs det inga 10 000 timmar.

Tänkt dig att du skulle lägga ner minst 50 timmar på ditt sommarprojekt. Det är 2 timmar om dagen i 25 dagar, alltså ungefär en månad. Något som jag skulle kunna tänka mig att sätta mig in i bättre är aktier, då det finns god potential till avkastning och det är ett spännande och roligt sätt att tjäna pengar. Det finns dock ganska mycket att sätta sig in i – fundamental analys, teknisk analys, företagens rapporter, att förstå börsen, riskspridning, långsiktiga och kortsiktiga investeringar etc.

Det är inget man lär sig på ett par kvällars googlande. Det krävs mer tid och engagemang. Om jag hade 50 timmar att lägga på detta och t ex lade upp det så att jag spenderade två timmar varje kväll innan läggdags i 25 dagar (alternativt 1 timme varje kväll i 50 dagar) så skulle jag hinna lära mig ganska mycket. Jag skulle kunna läsa på om olika analysmetoder och sätta mig in i grunderna, studera börsen och förstå vad som påverkar aktiekurserna osv.

50 timmar är inte så mycket och det går att avvara den tiden. Du kan själv bestämma hur mycket tid som är lagom för ditt projekt och projektet i sig kan vara både stort och litet. Ett litet projekt kan t ex bara vara att måla om förrådet eller att gå till gymmet minst två gånger i veckan. Det viktiga med ett projekt är att komma igång och faktiskt göra det och sen att hålla ut och göra klart det man har bestämt sig för.

Några viktiga punkter för ett lyckat projekt är följande:

  • Sätt tydliga mål för vad du vill uppnå. Målen bör vara realistiska och gå att uppnå inom den tidsram som du väljer. Har du bra och realistiska mål så bör du kunna uppnå dem och du kan vid projektets slut se att du har åstadkommit något.
  • Delmål är också bra. Slutliga målet kan vara att lära sig att handla med aktier men på vägen kan man ha flera delmål, som hjälper till att ge struktur och uppdelning av projektet. Du kan t ex ha som delmål att lära dig fundamental analys, teknisk analys, att tolka rapporter / nyckeltal osv. Detta gör att du får en slags att-göra-lista som hjälper dig att hålla dig på spåret och du kan även känna att du kommer någon vart varje gång du klarar ett delmål. Detta är extra viktig vid lite större projekt.
  • Sätt en lagom längd på projektet. Att köra ett projekt som håller på i flera år är riskabelt då man ofta tappar sugen efter ett tag, om man inte ser klara resultat. Det är bättre att göra lite kortare projekt med kortsiktiga mål och se till att avsluta dem. Du kan köra igång ett nytt projekt när det första är klart om du känner suget att fortsätta.
  • Kom igång på allvar. Det är lätt att ha ett nyårslöfte som t ex säger att man ska börja träna och bli nyttig etc men att man sedan inte kommer igång mer än att man går på gymmet ett par gånger. Ett projekt behöver inte ha allt för tuffa mål eller vara superstort men för att man ska lyckas måste man bestämma sig för att köra på det helhjärtat och att sedan verkligen komma igång.
  • Utvärdera ditt projekt och din egen prestation i efterhand. När du är klar bör du fundera på hur det gick för dig och projektet. Lyckades du uppnå dina mål? Hur bra gick det att utföra de uppgifter du gav dig själv? Vad gjorde du bra och vad var mindre bra? Hur kan du förbättra till nästa gång? Utan en utvärdering har du förlorat en ganska viktig del av projektet. Man vill lära av sina erfarenheter (och misstag) så att man kan bli bättre i framtiden. Så utvärdera och var kritisk, men ta även med dig det du gjort bra och klappa dig på axeln.