Ett steg äldre – tre steg billigare

Det är många som gillar prylar och att vara prylgalen eller tekniknörd är inte helt ovanligt, speciellt nu för tiden när det finns så mycket spännande teknik. För dessa personer handlar det mycket om att ha de senaste prylarna och att följa med i utvecklingen – och att byta upp sig när det kommer något nytt spännande. Just mobiltelefoner är kanske bästa exemplet för hur galet och även dyrt detta kan bli. Dock kan man spara massor med pengar om man kan tänka sig att inte ha senaste modellen av allt när man ska köpa nytt.

För mig som inte är så pryltokig och som inte har det där trängande behovet att alltid köpa det nyaste och finaste av alla saker så finns det faktiskt stora möjligheter att spara pengar. För min del handlar det inte om att jag måste ha den allra nyaste mobiltelefonen – men jag vill givetvis ha en bra telefon. Skillnaden är att jag kan tänka mig en lite äldre modell så länge som den är bra och håller måttet i förhållande till dagens krav på mobilen. Den ska ha en bra kamera, bra batteritid, vara hyfsat snabb, klara av alla de vanliga apparna osv.

Välj inte allra nyaste modellen av mobiltelefon och spara massor av pengar

Om man tänker sig mobiltelefoner som ett bra exempel så kan vi kanske säga att när Iphone 5S kom ut så var det en bra telefon och den höll helt klart måttet då. Det är fortfarande en bra telefon idag men de nya modellerna som kommit ut senare har ju givetvis lite mer prestanda, lite bättre skärm, lite fler megapixlar i kameran eller någon extra funktion osv. Men oavsett om de nyare mobilerna är lite bättre och har lite fler nya funktioner så innebär det ju inte att Iphone 5S blir en sämre telefon i sig bara för det. Det är fortfarande en bra telefon och den klarar av mycket.

Kan man bara tänka sig att välja en mobiltelefon som är ett steg äldre när man är i behov av en ny mobiltelefon så kan man spara mycket pengar. Oavsett vad du har haft för telefon tidigare så kan du välja att köpa en Iphone 5S eller annan liknande telefon som din nästa telefon, trots att det finns en Iphone 6S ute. Genom att välja en modell annan än den senaste kan du få ner priset avsevärt även trots att mobilen i sig faktiskt inte är så värst mycket sämre.

Jämförelsevis kan jag säga att en Iphone 6S 16 GB hos Tele2 kostar 7 495 kr om man köper den rakt av just nu. En Iphone 5S (som givetvis är lite äldre, men som ändå lugnt klarar det mesta man kan tänkas vilja göra i dagsläget) kostar endast 2 995 kr just nu. Du kan alltså köpa en mobiltelefon just nu som är lite äldre och kanske lite sämre men priset är hela 4 500 kr lägre.

Det är väldigt mycket pengar och en väldigt stor skillnad. Är verkligen Iphone 6S så pass mycket bättre att det är värt att lägga 4 500 kr extra för att få den? Speciellt om man bortser från hela grejen med att man måste ha nyaste och finaste hela tiden. För någon som inte bryr sig så mycket om att det måste vara senaste modellen utan mest bryr sig om funktionalitet och kvalitet så kan jag bara inte tro att den nyaste modellen är så pass mycket bättre att det skulle kännas rätt att betala så mycket mer.

För den som föredrar Android har jag även kollat upp Samsung Galaxy-serien. Där kostar Samsung Galaxy S7 just nu 7 295 kr och Samsung Galaxy S6 32 GB kostar 5 990 kr. Skillnaden mellan dessa två är då 1 305 kr. Detta är en klart mindre skillnad men S6:an kom ut för inte alls lika länge sedan som Iphone 5S, så skillnaderna i prestanda och funktioner etc är inte lika stora här. Frågan kvarstår dock – är det verkligen värt att lägga 1 300 kr extra för att få den nyaste modellen?

Ett steg äldre modell innebär en stor prisskillnad

Ifall en mobiltelefon (eller vilken teknikpryl som helst egentligen) av senaste modell bara hade varit lite dyrare än den näst senaste modellen så hade man ju alltid kunnat sitta och jämföra prestanda och funktioner och fundera på ifall det är värt att lägga lite mer pengar för att få något lite bättre. Dock är priserna sällan bara lite högre för de allra nyaste sakerna.

Det är kanske inte så konstigt att nya saker är extra dyra för priserna börjar alltid lite extra högt när saker är helt nya på marknaden. Man räknar med att hypen och nyhetens behag gör att folk köper och betalar trots att priset är högt satt. Så fort det kommer en ny modell så sjunker dock priset direkt en hel del på den gamla modellen – helt enkelt för att intresset direkt minskar ganska mycket för dessa lite äldre saker.

Men ifall man som sagt inte är så prylgalen och inte känner att man måste ha det allra senaste, då har man ju fördelen att man kan välja helt utifrån en balansgång mellan priset och vad man får för pengarna. Det handlar då om att köpa en så prisvärd telefon som möjligt utifrån de krav man har på prestanda och funktioner etc.

Jag har som sagt inte själv något stort behov av att kunna visa upp att jag har köpt det senaste och finaste utan jag är mer praktiskt lagd och även mer ekonomisk (inte snål men vill få valuta för pengarna åtminstone). Med tanke på detta kan jag tänka mig att köpa en modell som inte är den allra nyaste så länge jag tycker att den modellen är bra, att den klarar av allt jag vill göra på mobilen, att den håller måttet i ett par år framåt i tiden och att den rent allmänt är snygg och trevligt.

Om jag skulle köpa en ny mobiltelefon just nu så skulle jag alltså kunna välja mellan en Iphone 6S för 7 495 kr eller en Iphone 5S för 2 995 kr. Skillnaden i reda pengar är 4 500 kr. Det blir i princip 60 % billigare att välja den äldre modellen. Om jag bara kan tänka mig att använda en Iphone 5S och tror att denna smartphone kommer att klara det som jag vill att den ska klara så är det ett mycket bättre köp.

I mina ögon är det helt klart inte värt så mycket mer pengar att få en lite nyare och finare mobiltelefon bara för att den är nyare och finare – om jag lugnt kan klara mig med den äldre modellen. Jag förstår givetvis att en del vill ha den nya bara för att den är ny och har lite bättre prestanda och lite fler funktioner som den gamla saknar. För dem som tycker att detta är viktigt är det en annan situation. Men för mig som är ekonomiskt lagd och som mest vill ha en mobil där jag får så mycket prestanda som möjligt för pengarna så är Iphone 5S ett klart mer intressant val.

Om jag redan idag hade haft en Iphone 5S och den gick sönder så att jag skulle bli tvungen att köpa en ny mobil så är situationen aningen annorlunda givetvis. Men samtidigt inte så annorlunda att det tvingar mig att göra ett annat val. Om du haft en Iphone 5S och varit nöjd med den så är det väl inte en dum idé att köpa en ny likadan igen. Så länge du inte har tröttnat helt på modellen och kan få den så mycket billigare är det ju bara att köra på.

För den som inte alls är intresserad av att köpa en Iphone kan man även göra exakt samma jämförelser med andra mobiltelefoner som kostar runt 3 000 kr. Det finns ett antal modeller som ligger mellan 2 500 och 3 500 kr som skulle kunna vara utmanare till de lite finare och dyrare mobilerna. För den som inte vill lägga runt 7 000 kr för en mobil kan dessa göra jobbet bra och till ett klart lägre pris. Kolla gärna runt själv på olika modeller och se vad du fastnar för. Det finns ett antal som är klart nyare än Iphone 5S.

Likadant med många andra teknikprylar

Det är givet att det blir billigare med gamla modeller av teknikprylar. När en nyare och ”bättre” modell kommer ut ligger all fokus på den och folk blir intresserade av att köpa den. Då glömmer de bort den gamla modellen, även om denna kanske var väldigt bra när den kom ut. Den här äldre modellen var fortfarande en intressant modell för många fram tills den nyare modellen dök upp – och det är ju inte så att den äldre modellen plötsligt blev dålig bara för att det kom en nyare.

Var den gamla modellen bra tidigare så är den fortfarande bra, kanske bara inte lika modern i vissa aspekter som ersättaren. Och även om den gamla modellen nu fortfarande är riktigt bra och konkurrenskraftig så måste man i princip ändå sänka priset på den så fort det kommer något nyare. Detta helt enkelt för att intresset minskar ganska mycket och man vill ju försöka sälja slut på alla gamla trots det.

Det innebär att så fort en ny variant kommer ut av någon teknikpryl så kan man direkt börja shoppa de gamla sakerna till rabatterade priser. För den som var sugen på en Playstation 3 var det ju perfekt när Playstation 4 kom ut. Givetvis var PS4:an klart bättre och hade bättre grafik osv men om man kunde tänka sig att spela på en PS3:a så kunde man plötsligt köpa dem klart billigare än tidigare. De har ju som sagt inte blivit sämre bara för att det kommit ut en modell som är bättre.

Det funkar på samma vis för mängder av olika saker så som datorer, surfplattor, tv, kaffemaskiner och i princip allting där det tids nog dyker upp nyare modeller. Så ifall du tycker att prisvärdhet är viktigare än att ha det senaste av allt så kan du ta och hålla utkik efter när det kommer ut något nytt på marknaden och försöka se ifall priset sjunker på de saker som är aningen äldre. Du kommer troligen att kunna få bra saker till klart lägre priser och vara riktigt nöjd med ditt köp. Att vara praktisk och ekonomisk har sina fördelar helt enkelt.

Ska studenter behöva ha en massa pengar för att få bostad?

Att det är svårt att hitta en bostad i många städer är det säkert många som vet och kanske även många som har fått erfara själva när de har försökt hitta någonstans att bo. I studentstäder är det förmodligen i de flesta fall ännu värre. Ska det enda rimliga alternativet vara att köpa en dyr bostadsrätt för att kunna börja plugga där man vill?

Som ny student på högskola eller universitet har man ett antal möjligheter när man letar bostad. För det första kan man försöka hitta en studentbostad av något slag. Antingen en lägenhet på campus eller ett rum i korridor eller liknande. Andra alternativet är att leta reda på en annan hyresrätt som ligger inom rimligt avstånd från skolan. För hyresrätter har man då sedan antingen hyresvärdar som är med i bostadskön eller privata hyresvärdar som inte är det. Sista alternativet är att köpa en bostadsrätt.

Allt detta har blivit aktuellt då min bror ska börja studera till hösten och har kommit in på läkarutbildningen. Det är kul att han har lyckats med detta – men svårigheter med att hitta bostad är grus i maskineriet som gör att något som bara borde vara kul och spännande även blir till något krångligt och en komplicerad ekonomisk balansgång.

Det mest logiska alternativet mer eller mindre omöjligt

Vid en första anblick skulle man ju givetvis säga att det troligen vore bäst om man som ny student kunde få en studentbostad, en etta på campus (eller någon annanstans hyfsat nära skolan) där bara studenter kan bo och med en rimligt låg hyra. Gärna hyresfritt på sommaren eftersom man då inte får något från CSN. Hyresfria månader på sommaren har väl också de flesta studentbostäder?

Att få en sådan lägenhet är dock näst intill omöjligt då det finns bostadsköer och liknande även för dem. Det är så stor bostadsbrist för studenter och alla vill ha en sådan lägenhet. Antalet studenter i en specifik stad överskrider vanligen antalet studentbostäder med ganska mycket, så det är många som inte kan få en lägenhet av det slaget.

Det är lång kö för att få en lägenhet och många tvingas bo på andra ställen i väntan på att få en vettig studentlägenhet. När man ännu inte har börjat studera så kan man ju inte köa för en sån här lägenhet. Man måste börja med att veta vad / var man vill plugga, söka den utbildningen, lyckas komma in och först efter det börja leta lägenhet. Då är det dock väldigt många gamla studenter som redan köar och det kan ta flera år att få en lägenhet.

Även lägenheter där tanken är att de ska vara reserverade för nya studenter blir nästan lika svåra att få tag på tyvärr. En del, t ex korridorrum kan vara reserverade för nya studenter men det är fortfarande många gånger så att dessa lägenheter och rum ingår i studenternas bostadskö och att man då måste ställa sig i denna kö långt i förväg för att ha en chans att få bo där. Även om man inte har blivit antaget s kan man intressant nog fortfarande stå i denna bostadskö, så alla de som har köat länge av något skäl har förtur även om det bara gäller för nya studenter i övrigt. Att bo i korridor är dessutom kanske inte för alla. Det kan vara något man får göra för att man måste men många föredrar säkerligen en riktig lägenhet även om den är liten.

Hyresrätt i bostadskön ofta lite av ett skämt

Vanliga hyresrätter är i de flesta fall med i bostadsköer och i större städer är det som de flesta nog vet en väldigt lång väntetid. Universitetsstäder är också ofta större städer där det är svårt att få bostad rent allmänt. I många fall måste man köa i många år innan man har en chans att få en lägenhet via bostadskön. Även om man väljer bort de allra mest populära storstäderna som Stockholm så kan kön ändå vara fem år eller mer i populära städer.

Som student har man ganska många begränsningar och en av de största är att man inte vet säkert vart man kommer att hamna förrän man har kommit in på sin utbildning. Visst kan en och annan planera från tidig ålder och föräldrarna kan kanske stå med i någon eller några bostadsköer i förebyggande syfte för att hjälpa sina barn, fast det är ju inte alltid någon rimlig lösning.

I de flesta fall har man inte en sådan långsiktig plan och vet inte riktigt vad den blivande studenten vill göra. Om han / hon hamnar i en annan stad och måste flytta och ha någonstans att bo så har man inte kunnat planera detta i många år. Ifall man inte av något skäl lyckats stå i bostadskö i den stad man vill studera i många år i förväg så är det bara att glömma detta alternativ. Det är alldeles för lång väntetid helt enkelt.

Några få kan hitta en privat hyresvärd

Om man väljer bort hyresrätter som är med i bostadskön så har man fortfarande en chans att hitta en lägenhet hos en privat hyresvärd som inte är med i bostadskön. Det finns en del privata och det går att hitta men det är fortfarande en ganska liten chans. Det finns inte så många lägenheter totalt hos privata hyresvärdar jämfört med alla dem som är med i bostadskön så utbudet är redan från början litet.

Lägg till detta att det är en ganska liten del lägenheter som är fria vid en given tidpunkt och när det sedan blir antagning till högskola / universitet och mot slutet av sommaren och början av hösten blir det givetvis mycket svårare då många studenter som inte hittar någon bostad på annat vis vet om att man måste försöka ringa runt till de privata hyresvärdarna och kolla.

Det kan gå att få en sådan lägenhet, det vet jag personligen då jag lyckades hitta en när jag skulle börja plugga på högskolan för X antal år sedan. Jag fick då hjälp av mina föräldrar att ringa runt och en av oss lyckades lokalisera en lägenhet som funkade för mig. Det var mycket tur involverat där och det var även i en stad med lite mindre tryck på lägenheter. Det var inte alls lika svårt som i Stockholm, Göteborg, Lund eller Linköping t ex.

På det stora hela är det väldigt svårt att vara en av de lyckliga som hittar en rimlig lägenhet hos en privat hyresvärd när man är student. Det måste ju egentligen vara en etta eller billig tvåa och den måste ligga inom rimligt avstånd till skolan osv. De flesta har inte lyxen att få en sådan lägenhet då utbudet helt enkelt är för litet för att alla som är utan annan bostad ska hitta en denna väg.

Det som är kvar är att köpa en bostadsrätt

När man inte kan hitta en studentlägenhet och inte en vanlig hyresrätt så börjar de bra alternativen att sina. Att köpa en lägenhet är snart det enda alternativet som egentligen finns kvar. Det är dock i grund och botten ett ganska dåligt alternativ av flera olika skäl.

Först och främst handlar det givetvis om pengar. En lägenhet i en lite större stad, även om det är en liten etta, kostar ganska mycket pengar. Det kan i lite större städer kosta från ca 700 000 kr och upp till 1,5 miljoner i utgångspris och då tänker jag givetvis inte på en stad som Stockholm där det skulle krävas klart mer än så för en lägenhet. Lägg på detta till eventuell budgivning som kan höja priset med upp mot 500 000 kr extra.

Att som student tvingas köpa en lägenhet för runt 1,5 miljoner låter ju inte direkt rimligt. När man är 19-20 år gammal har man vanligen inte någon större förmögenhet samlad, så om man räknar bort de unga som av något skäl har lyckats tjäna en massa pengar och dem som har väldigt rika föräldrar, kan man nog ganska lugnt säga att de flesta inte har bästa utgångsläget.

Visserligen ska man ju inte ha 1,5 miljoner kontant då det mesta är ett bostadslån, men man måste ha en del i kontantinsats och man måste även ha tillräcklig ekonomi för att kunna betala månadskostnaden för lägenheten med både ränta, amortering och sedan dessutom avgiften för bostadsrätten.

Hur mycket måste en student betala för sin borätt?

Med dagens låga ränta kommer man undan lite lindrigare givetvis men även nu blir det en slant varje månad. Speciellt då man nu för tiden måste räkna med amorteringskravet. Det går inte längre att hoppa över amorteringen för att få ner sin månadskostnad. Exakt hur mycket man måste betala varje månad beror givetvis på hur mycket man har i kontantinsats och om man kan skippa topplån osv. Som student är det dock givetvis lite svårt att slänga fram allt för mycket pengar kontant.

Ifall du skulle köpa en lägenhet för 1,5 miljoner så är bottenlånet som bäst 1 275 000 kr och resterande belopp är då 225 000 kr. Ifall du inte har 225 000 kr sparat så behöver du troligen ett topplån och det är vanligen max 10 %. Du har då kvar 75 000 kr i kontantinsats. Även det är mycket pengar men det är ändå mer rimligt att man kan hitta de pengarna, t ex genom att låna av föräldrarna.

Min egen budgetkalkyl säger att du för en bostadsrätt på 1,5 miljoner (med 10 % topplån) får ränta och amortering varje månad på i snitt 5 190 kr. På detta har du avgiften för lägenheten – vilken skulle kunna ligga runt 3 500 kr i snitt. Den totala månadskostnaden ligger då på 8 690 kr. Detta är med dagens låga ränta på någonstans runt 1,5 % (vilket du kan få om du förhandlar hyfsat duktigt) och den kommer börja röra sig uppåt inom några år. Du ska dessutom hitta 75 000 kr till kontantinsatsen!

En orimlig kostnad för en student utan hjälp från familjen

Om man nu bortser från föräldrarna och deras hjälp – vilken 19-21 år gammal nybliven / kommande student har möjlighet att betala dessa summor varje månad? CSN med bidrag och fullt lån ligger någonstans runt 10 000 kr och man får då inga pengar på sommaren. Dock ska man fortfarande betala för sin bostadsrätt på sommaren.

Utöver bostadens kostnad måste man även betala för vissa andra saker så som el, mobil, tv-licens, hemförsäkring och mat. Saker som Internet och tv ingår i vissa bostadsrätters avgift men inte alltid. Dessutom måste man ha råd med kurslitteratur och lite sådant och sen vore det ju bra om det inte vara helt tomt på kontot, så att man kunde leva och ha lite skoj under sin studenttid.

Det troliga är väl dock att föräldrarna hjälper barnet med bostaden på något vis? Det är vad jag tänker åtminstone. Sen är det säkert väldigt olika på vilket sätt de hjälper och hur mycket. Med lite tur har studenten lite sparade pengar i t ex fonder eller något annat som kan hjälpa till med kontantinsatsen på 75 000 kr. Men det gör ju inte så mycket för månadskostnaderna i övrigt tyvärr.

Kanske kan föräldrarna gå in och hjälpa med topplånet och då slipper man betala ca 1 950 kr vare månad för detta lån. Det gör en del givetvis men det är fortfarande boendekostnader på närmare 7 000 kr i månaden plus övriga räkningar. Fortfarande klart mer än vad en vanlig student har råd med. Då ska man även tänka på att räntan helt klart kommer att gå upp förr eller senare. Denna låga nivå är troligen botten och det kommer öka. Lägger man på ett par procent blir det kanske ytterligare 1 500 kr i månaden att betala.

Ska föräldrarna tvingas satsa massor av pengar för att barnet ska kunna plugga?

För att det ska vara rimligt att köpa en bostadsrätt som student måste föräldrarna troligen vara med i ganska stor utsträckning. Jag tänker för det första att banken troligen inte ens skulle ge ett bolån till en student utan att det fanns en medsökande eller någon som kunde erbjuda något mer än studentens CSN. Föräldrarna måste helt enkelt hjälpa till på något sätt. Exempelvis hjälpa till så att lånet blir billigare. Ett exempel är om föräldrarna kan belåna sin befintliga bostad och använda de pengarna till att betala en stor del av lånet kontant. På så viss kan man få ett mindre lån, vilket innebär en lägre räntekostnad, plus att man kanske kan komma undan amorteringskravet helt eller delvis.

Om man kan hamna på en belåningsgrad på 50 % eller lägre så behöver man inte lägre amortera på lånet och då slipper man den delen av månadskostnaden. I detta fall skulle räntan för lånet vara endast 650 kr i månaden (efter skatteavdraget) och om man sedan slipper amorteringen på 1 250 kr i månaden så är det bara runt 4 000 kr i boendekostnad. Detta kan en student klara av.

Det skulle dock betyda att föräldrarna måste lägga in ca 750 000 kr i barnets bostadsrätt. Kanske lite mindre om barnet själv har lite sparade pengar. Oavsett är det mycket pengar. Långt ifrån alla har möjlighet att belåna sin befintliga bostad på detta vis och långt ifrån alla har jättemycket pengar sparade som de kan använda till något sånt här. Även om man givetvis vill göra vad man kan för att hjälpa sina barn så är det många som inte har de ekonomiska möjligheterna att göra så mycket.

Har man sedan även flera barn och alla behöver samma hjälp så blir det ju ännu svårare att hjälpa. Självklart vill man att alla barnen ska kunna studera vidare och ha samma möjligheter. Hur ska man fördela hjälpen och ta beslut om vad man gör med sina pengar? Har man inte möjlighet att hjälpa sina barn så mycket som man skulle vilja så har man ju även den tyngden på sina axlar och det känns på många vis orimligt.

Ett samhälle och ett system där det krävs den här typen av hjälp från föräldrar blir i grund och botten inte bra. Sverige är ett land där i princip alla kan studera på högskola / universitet, vidareutbilda sig och leva upp till sin fulla potential. På det viset är det bra och positivt. Men ifall det plötsligt krävs en väldig tur eller en massa pengar för att kunna få en bostad i den stad där man blivit antagen blir det systemet ändå delvis meningslöst. Ska man bara kunna plugga ifall man har föräldrar som är rika / har en god ekonomisk situation? Ska man missa möjligheten till en utbildning bara för att det inte finns någonstans att bo?

Hur påverkar Brexit min plånbok?

Visst var man skeptisk till att det verkligen skulle hända men nu har det alltså verkligen skett och Storbritannien har valt att gå ur EU. Det är givetvis en ganska stor grej med tanke på att det är första landet som någonsin lämnat EU och på sikt kan det ha många effekter. Det man i första hand är intresserad över på kort sikt är nog hur britternas beslut påverkar oss svenskar och våra plånböcker. Det ska jag försöka gå igenom.

Tyvärr kan vi nog räkna med att det är huvudsakligen negativa effekter som kommer från Storbritanniens uttåg ur EU. Om man ser till unionen i sig så är det så klart inte så bra om ett av de stora och viktiga länderna väljer att lämna. Det skapar oro både ekonomiskt och ur en allmän synpunkt, t ex när man tittar på framtiden för EU och ifall andra länder eventuellt följer deras exempel.

Ekonomiskt är det inte heller några glädjande nyheter och både på kort sikt och lite längre sikt kan detta leda till lite sämre ekonomiska förutsättningar. Detta även för oss svenskar. Det som är mest intressant är kanske hur det kommer att drabba oss svenskar och om min plånbok kommer att känna av Brexit. Tyvärr kan det nog bli så.

Oro på börsen till följd av Brexit

En av de mer uppenbara följderna av Brexit är att det har blivit en stor oro på framför allt Europas börser men även i andra delar av världen. Även i Sverige känner vi helt klart av denna oro och Stockholmsbörsen har gått ner en del. Många svenskar har pengar investerade i antingen aktier eller aktiefonder och dessa påverkas av allmänna börsnedgångar och en orolig marknad.

Ifall du har aktier eller fonder har du säkert märkt av nedgångar och att dina investeringar har förlorat lite i värde. Inför omröstningen var det inte så många som trodde att britterna verkligen skulle rösta för att lämna EU och därför gick faktiskt börserna runt om i världen upp en del. När det sedan blev klart att lämna-sidan vunnit så blev det en ordentlig reaktion på börsen och en ganska stor nedgång.

Stockholmsbörsen föll direkt när den öppnade men sedan dess har den faktiskt återhämtat sig en del, fast den är ännu inte tillbaka på samma nivå som innan Brexit. Det verkar som att vi har stabiliserat oss ganska bra för tillfället men det innebär inte att det inte kan komma fler nedgångar med tiden.

För dig som har ett långsiktigt sparande bör inte Brexit och den tillfälliga turbulensen vara något att oroa sig speciellt mycket över. När du har en lång sparhorisont ska du helst undvika att sälja och köpa bara som en reaktion på tillfälliga händelser. Försök att se på det långsiktiga perspektivet och var lite kylig. Om du inte behöver använda dina pengar inom de närmaste åren så är det bättre att låta dem vara kvar, så kommer dina investeringar förmodligen att återhämta sig fint igen.

Det är givetvis aldrig fel att fortsätta att sätta in mer pengar i sitt sparande under tiden. Om du har ett månadssparande kan du fortsätta köpa fonder eller aktier nu precis som tidigare. Det är ett bra läge att köpa mer när börsen har gått ned, då kan du få lite extra rabatt på dina köp. Att sprida ut sina investeringar över hela året är rent allmänt en bra taktik.

Räntor och bolån etc

Allmän oro när det gäller den europeiska ekonomin eller världsekonomin påverkar helt klart Riksbankens prognoser för styrräntan och hur de tänker gällande inflation och liknande. När det blir oroligt är det troligt att de är mer försiktiga med att höja räntan och därför kan det helt klart tänkas att Riksbanken väljer att justera sin plan för räntan de närmaste åren.

Brexit kan alltså mycket väl innebära att vi behåller räntan på en riktigt låg nivå längre än vi annars hade gjort. Resultatet av detta är fortsatt låga bolåneräntor och en lite längre period av låga räntor framöver. Även de bundna lånen kan få lite lägre räntor till följd av detta. Riksbanken har nästa möte och beslut om reporäntan den 6 juli och då får vi veta vad de tänker och hur deras prognos har förändrats sedan tidigare.

Valutor och resor

Det kan vara lite lurigt att hålla reda på hur saker och ting påverkas av en sån här grej. Storbritannien kommer själva att påverkas negativt av att lämna EU och deras ekonomi kan mycket väl få en stor törn. Något som då påverkas är pundet. Det har redan gått ner en hel del och kan säkerligen ligga riktigt lågt ett tag framöver.

Ett billigt pund är inte dumt för alla som tänkt åka och besöka Storbritannien i sommar eller till hösten. Det blir då lite billigare att leva och ha kul under sin semesterresa. Det är något du kan dra nytta av om du redan planerat en resa eller så kan du helt enkelt besluta dig för att utnyttja situationen och köra en oplanerad tur till landet.

Det som man ska tänka på är dock att den svenska kronan endast har stärkts mot pundet. Den har dock istället tappat mot dollarn och euron, så om du hade tänkt dig en semester i ett annat EU-land som har Euro som valuta eller om du funderat på att besöka USA kan det istället leda till att saker och ting blir lite dyrare.

När det gäller resande i övrigt, t ex rörlighet mellan länder, så har Storbritannien fortfarande samma avtal som de hade när de var med i EU, så det blir inga problem med att resa till eller från landet. Med tiden kommer de förmodligen att se över hur de vill göra med rörligheten och det kan tänkas att det blir förändringar, fast det kommer ta ett par år att fastställa exakt hur detta ska utformas.

Företag och jobb

Handeln mellan Sverige och Storbritannien kommer helt klart påverkas av Brexit. Landet är en av Sveriges största handelspartners och vi har mycket export till dem. Svensk export och exportföretag kommer säkerligen att påverkas negativt av Brexit och detta kan på sikt ha negativa ekonomiska konsekvenser.

Man kan väl säga att sådant som är dåligt för företagen i förlängningen också är dåligt för oss vanliga svenskar. Företagens osäkerhet och en försämrad ekonomi kan leda till att en del saker får högre pris och det kan på sikt även leda till att det finns färre jobb. Exakt hur såna här saker kommer att påverkas och på vilken nivå är givetvis extremt svårt att säga men vi kan räkna med att Sveriges ekonomi på ett eller annat sätt kommer att hämmas.

När landets företag och deras vinster påverkas negativt så blir det också ofta så att våra plånböcker påverkas på ett eller annat sätt. Förhoppningsvis blir effekterna inte så stora, men det enda vi kan göra är att avvakta och se.

Framtiden

Mycket hänger givetvis på vad som händer fortsättningsvis i Europa och ifall fler länder också kan tänka sig att lämna EU. Om det skulle inträffa skulle det leda till mer ekonomisk oro och varje enskilt land skulle förmodligen få svagare ekonomi. På sikt skulle det kunna innebära en lite större europeisk kris och då är givetvis varje land i Europa utsatt.

Det går inte att göra så mycket som privatperson för att planera eller skydda sig mot framtiden utan det handlar mycket om att vänta ut och se vad som händer. Man kan så klart försöka göra upp en plan för sina investeringar för att skydda sig mot framtida nedgångar på de europeiska börserna men det är så pass oklart att det är svårt att göra allt för mycket. Man kan om man vill så sakta flytta t ex fonder från Europa och mer globalt, men det gäller att göra det smart och att hitta rätt läge. Det är ju inte heller helt säkert att det är rätt att överge Europa med tanke på att vi inte vet vad som komma skall.

Hur länge kan man välja bort jobb innan pengar börjar påverka?

Något jag precis har börjat fundera på och kanske oroa mig för är det här med balansen mellan att hitta det där jobbet som man verkligen vill ha och att kanske inte lyckas hitta något jobb alls, alternativt att slutligen få nöja sig med ett jobb som man tvingas ta bara för att klara sig ekonomiskt. Att hitta rätt jobb, där man verkligen trivs, är givetvis viktigt men någonstans går kanske gränsen där behovet av pengar blir viktigare?

Min flickvän som precis avslutade sin universitetsutbildning i våras har börjat söka jobb nu. Hon har en utbildning inom Statsvetenskap och även om hon inte har någon helt klar bild över vad hennes drömjobb är just nu så vet hon på ett ungefär vilka områden som hon skulle kunna tänka sig att jobba inom och vad som inte är hennes grej.

Just nu jobbar hon timmar i en butik, vilket hon har gjort senaste året för att få in lite extra pengar som fattig student, men det kommer givetvis inte att räcka med den lönen nu när CSN försvinner. Hon har varit duktig och sökt flera jobb under våren och nu i början av sommaren men det är ganska begränsat vad som erbjuds när det gäller arbete som passar henne och hennes utbildning.

Ingen av oss har några extremt specifika krav på vart vi hamnar egentligen då jag är egenföretagare och arbetar hemifrån (och kan då arbeta från vilken stad som helst så länge jag har Internet) så hon har sökt arbete i ett antal olika städer runt om i södra Sverige. Nyligen fick hon en intervju för ett jobb som kändes hyfsat intressant på pappret, i en lite mindre stad. Det slutade med att hon blev erbjuden jobbet men kände sig väldigt osäker på om det var rätt jobb för henne och vi var också lite osäkra på staden i fråga. Efter lite funderande och diskuterande bestämde hon sig för att tacka nej.

Hur länge kan man tacka nej till ett jobb?

Jag tycker att det är viktigt att man trivs med det man gör och jag tycker också att det på det stora hela är viktigare att man jobbar med något som man gillar och att man har kul på jobbet än att man tjänar mycket pengar. Visst är det alltid en balans där eftersom att mycket roligt och trevligt på fritiden kostar pengar och då behöver man så klart tjäna hyfsat för att kunna leva det liv som man vill.

Dock tror jag att i längden kommer man vara klart gladare som människa ifall man har ett jobb som man gillar, för det är så stor del av livet som spenderas med att arbeta. Jag är ju själv ett bevis på detta då jag har valt att vara egenföretagare framför att ha ett vanligt jobb. Jag har valt friheten och att få vara min egen chef etc och betalningen för detta har varit en mer blygsam lön och en större osäkerhet kring inkomsterna.

Av det skälet är jag för att man inte bara tar ett jobb för att det är ett jobb och en lön, utan man ska välja ett jobb som man tror att man kommer trivas med i längden. När vi diskuterade jobberbjudandet vägde det klart tyngst att hon inte kände att det var rätt jobb för henne och att hon skulle vara totalt uttråkad där. Så även om jag vill och hoppas att hon hittar ett jobb som kan hjälpa till att trygga vår ekonomiska framtid så var det ändå rätt val att tacka nej.

Men när går egentligen gränsen? Man kan tacka nej till ett jobb och kanske även två men samtidigt är det inte så lätt att hitta ett vettigt jobb i dessa tider, så varje jobberbjudande som man får är något som man verkligen bör överväga. Kanske får man inte ett nytt erbjudande igen. Kanske är nästa jobb som man har möjlighet att få ännu tråkigare och sämre än det man tidigare tackat nej till. Men fortsätter man bara tacka nej hela tiden finns det ju en risk att det slutligen inte dyker upp några fler chanser.

Förr eller senare behöver hon hitta ett jobb om det ska gå runt ekonomiskt. Visst kan vi hanka oss fram på min lön från egna företaget (jag önskar att jag hade tjänat en massa pengar så att hennes lön inte hade spelat någon roll, men tills den dagen företaget börjar dra in storkovan är det inte riktigt så bra) men det är inte direkt något långsiktigt alternativ. Vi behöver båda ha en ok lön för att kunna leva det liv vi vill leva.

Även om jag helt klart var för att hon tackade nej till det jobb som hon blev erbjuden så fanns det trots allt en liten del av mig som var orolig. Den nervösa delen av mig tänkte att tänk om hon kanske inte lyckas hitta ett annat jobb inom de närmaste månaderna. Då blir det plötsligt lite jobbigare. Då kanske hon (eller vi) ångrar att hon inte tog det jobb hon hade chansen till, även om det kanske inte var drömjobbet. För ett jobb är ju ändå ett jobb…

Förr eller senare blir man nog lite desperat i jakten på en fast inkomst

I början av sitt jobbsökande har man en större möjlighet att välja. Man kan vara lite mer selektiv när det gäller vilka jobb man söker och i vilken del av landet osv. Slutligen kan man även välja att tacka nej till ett jobb ifall det inte känns helt rätt, i förhoppningen att man kommer att få ett bättre jobb framöver. Ju längre tid som går blir det svårare och svårare att vara allt för selektiv eller att tacka nej. Dessutom blir det viktigare och viktigare att hitta ett jobb ju längre tid man går arbetslös.

Det jag nu funderar på är hur länge man vågar vänta på det där bra jobbet som man verkligen vill ha och som man tror kommer vara kul och utmanande etc. Var går gränsen då man måste börja tumma på sina egna krav på vilket jobb som man faktiskt måste ta? Jag har inte svaret på de frågor jag har ställt i detta inlägg. Var gränsen går och man måste överge sina drömmar för att verkligheten och pengabehovet knackar en på axeln. Jag hoppas att man inte ska behöva nå en sådan gräns, men tyvärr är väl sanningen att det någonstans finns en gräns och ibland har man turen att slippa behöva nå den, ibland inte.

Jag kommer själv i hemlighet vara lite smått orolig för vår ekonomi och risken att min flickvän inte hittar ett jobb inom de närmaste månaderna men jag har svårt att se att jag skulle förespråka att hon offrar sig och väljer ett dåligt jobb bara för pengarnas skull, förrän det verkligen började bli kris. Och ifall den dagen kom som jag argumenterade för att hon skulle välja ett jobb som hon inte alls trivdes med bara för att få in mer pengar skulle jag nog vara lite ledsen.

Det som eventuellt skulle tala för att ta ett lite sämre jobb bara för att ha ett jobb är att man ju inte behöver stanna kvar på ett jobb i all evighet. Det går att byta efter ett år eller något sådant om man lyckas hitta något bättre. Så i värsta fall kan man kanske ta ett jobb som man inte gillar så mycket, för att få in lönen, och sedan fortsätta leta efter ett annat jobb som man skulle gilla bättre. Utöver att man då har en fast lön så innebär ju varje jobb lite arbetslivserfarenhet och det är något som gör det enklare att få ett jobb nästa gång.

Vad tycker du som läser om den här frågan? Bör man försöka hitta ett jobb där man känner att man trivs och tacka nej till sådant som man inte trivs med eller är det bättre att ta ett jobb bara för att säkra sina inkomster? Hur länge har man råd att tacka nej till jobberbjudanden innan ekonomin och lönen blir viktigare än att man får det där riktigt bra jobbet? Tankar och erfarenheter är välkomna!