Jämställdhet är inte samma som lika många minuter vid spisen

Den senaste tiden har det gått en reklamfilm på tv från Tretti.se som handlar om att bli mer jämställda och att dela mer på hushållssysslor. En familj får prova på att installera röstigenkänning på hushållsapparater såsom tvättmaskin, spis, dammsugare. Tanken är tydligen att de bara ska kunna använda dessa apparater varannan gång.

Om en person har använt spisen för att laga något till lunch t ex så kan inte samma person använda den igen, utan partnern måste då ta nästa pass vid spisen. Likadant med alla hushållsapparaterna. Tanken bakom är given. Eftersom många är dåliga på att dela hushållets alla sysslor på ett rättvist sätt (vi säger som det är, kvinnorna gör säkerligen oftast mer jobb hemma) så vill de låta någon prova att dela 50 / 50 och på så vis ska det bli mer jämställt och rättvist.

Jag kan säga så här. Ok att man är för jämställdhet och att man vill ha med det som budskap i sin reklam. Ok att man tycker att det är bra att dela sysslorna 50 / 50 och att båda ska ta lika mycket ansvar för hemmet. Ok att man vill göra en grej av att båda två ska tvingas göra mer jobb och även mer av olika saker (tvätta, städa, laga mat osv).

MEN – sättet som det görs på är tyvärr löjligt och dessutom inte en rimlighet i speciellt många hushåll. Att sätta på en röstigenkänning på hushållsapparaterna så att man måste använda dem varannan gång är helt enkelt en fånig grej som troligen skulle funka riktigt dåligt i verkligheten.

Rättvis och jämlik fördelning bygger på att alla är nöjda

För det första. Att ha rättvis fördelning av hushållssysslor hemma är inte samma sak som att båda gör exakt lika mycket av exakt samma saker hela tiden. Någon kanske är duktig på eller gillar att laga mat (eller att den andre ogillar det) och därför har fått på sin lott att göra detta oftare än den andre. Någon kanske tycker att det är klart roligare att tvätta och vika tvätt än att dammtorka / dammsuga medan den andre inte direkt bryr sig eller gillar det andra mer.

Det kan till och med tänkas att någon gillar att städa och hålla rent medan partnern då istället har fått annat arbete tilldelat som att åka och handla, tvätta bilen, ta hand om trädgården, laga mat eller hämta och ta hand om barnen. Jag säger inte att det alltid är rättvist fördelat och att folk alltid gör lika mycket, för så är det så klart inte. Det jag säger är dock att vad som är rättvist och jämlikt inte har mycket med att båda gör en viss syssla lika mycket och ofta.

Det viktigaste för att det ska vara rättvist och bra är att båda parterna tillsammans bestämmer en fördelning som de båda är nöjda med. Om fördelningen innebär att en person sköter 70 procent av matlagningen (för att den personen vill laga mat och den andre också tycker att det är bättre) och en annan gör 70 % av något annat så är detta väl helt ok.

Så länge de tillsammans har kommit fram till att det är en bra lösning och båda är nöjda med upplägget. Det ska givetvis inte vara så att en person tvingar till sig en deal där hen kan göra mindre jobb och att den för sig själv tycker att det är jobbigt eller orättvist.

Olika arbetsuppgifter i hemmet kan också vara olika jobbiga eller ta olika mycket tid. Att dammsuga kanske inte alls är lika segt eller tidskrävande som att fixa tvätten osv. Det finns även många andra sysslor som kan vara svåra att definiera. Att rensa avloppen kanske endast behöver göras en gång om året men kan vara hemskt äckligt. Hur värderar man det jämfört med att kratta löv i trädgården en gång i veckan på hösten? Svårt så klart.

Opraktiskt och orimligt att genomföra i verkligheten

Ett problem jag har med reklamen för Tretti.se och deras test med röstigenkänning och att man bara kan använda hushållsapparaterna varannan gång är att det inte blir en rimlig lösning. Jag förstår att poängen är att belysa fördelning på 50 / 50 men det är dumt när det faller på att lösningen inte fungerar i den normala vardagen.

Om man har lagat lunch hemma vid spisen så har man förbrukat “sin gång” vid spisen. Nästa gång den ska användas måste den andre partnern använda den. Men om man då bara vill koka lite te-vatten? Då kan man plötsligt inte göra det för att man inte kan använda spisen två gånger i rad.

Varannan gång är inte heller något som på något vis innebär att det blir en rättvis fördelning. Om t ex mannen går upp och gör frukost och kanske kokar några ägg eller sätter på kaffevatten etc på morgonen så har han gjort sin första runda vid spisen. Då är det kvinnans tur vid lunch och då ska hon alltså laga lunchmaten.

Sen kanske mannen på eftermiddagen fixar lite te och fika, vilket faller på hans lott eftersom kvinnan har förbrukat sin tur vid spisen. När det sedan är dags för middag igen så är det kvinnans tur och då står hon där med middagsbestyren. Kvinnan och mannen har således fördelat det så att de har gjort varannan grej vid spisen – bara det att kvinnan har gjort mycket mer och tuffare jobb där. Är det då rättvist och jämlikt fördelat? Nä, inte alls.

Jämlikhet och rättvisa i hemmet kräver mer jobb men inte på det viset

Tittar man på den långa varianten av reklamfilmen där man ser mer från experimentet med röstigenkänning så kan man se att det börjar med att de börjar bråka över schemaläggningen. Det krävs givetvis ett mycket hårdare och mer uppstyltat schema för att få det att gå runt när man måste göra något exakt varannan gång.

De bråkade även över annat och det var osmidigt osv. Men givetvis så börjar de sedan komma över det och allt sker (enligt paret i reklamen) mer naturligt och man behövde inte lika strikt schema för saker och ting skedde mer av sig självt. Och kommunikationen blev bättre dessutom.

Jag skulle vilja säga att deras experiment kan fungera som ett sätt för en familj att få lite bättre kommunikation, bli lite mer samspelta och lite mer ödmjuka. Och att få dem att tänka lite mer på fördelning och jämställdhet. Som experiment kan det alltså ha en viss funktion – som någon slags övning som förbättrar lagspelet i hemmet.

Som praktisk idé för att göra det mer rättvist i hemmet när det gäller hushållssysslor är det dock ganska kasst. Det är inget som skulle fungera i längden och väldigt få hushåll skulle nog tycka att det var något att använda sig av, just för att få nog tycker att bästa lösningen är att båda gör exakt lika mycket av en viss syssla, lika ofta och varannan gång.

Att man tar upp frågan och sätter igång lite debatt är bra och det välkomnar jag men det blir också lite fel när det enda man tänker när man ser reklamen är att det är en idiotisk lösning som inte funkar alls i praktiken. Jag skulle själv bli väldigt förvånad om det finns många familjer som delar på sysslorna så att de gör varje syssla 50 procent var och varannan gång dessutom. Detta då det troligen inte är något som folk är så intresserade av och som helt klart inte är vare sig den smidigaste eller mest praktiska lösningen.

Postnords administrationsavgift för moms kan lura svenskar på pengar

Som de flesta säkert vet har Postnord infört en administrationsavgift eller hanteringsavgift på alla paket som kommer från länder utanför EU. Tullverket vill ha in momspengar på dessa leveranser, vilka ofta tidigare har smitit undan från detta, och har lagt arbetat med att kräva in dessa pengar på Postnord. Postnord har därför bestämt sig för att ta ut en avgift per paket på 75 kr (eller hela 125 kr för försändelser vars värde överstiger 1 500 kr) för att sköta hanteringen.

Den stora poängen med detta var att komma åt alla beställningar från Kina, som framför allt senaste åren börjat bli ett problem både då det kommit väldigt många sådana paket och för att dessa paket ofta undviker att betala införselmoms enligt lag.

Jag har inget emot att man tar hårdare tag mot detta och lägger upp ett system för att hantera det men jag vill påstå att det nuvarande upplägget i flera fall rakt av kan lura vanliga svenskar på pengar. Det skulle då innebära att man tvingas betala 75 kronor för ingenting alls (och slutligen inte heller får sitt paket ska sägas).

Hur kan en person bli lurad på pengar och paket?

Om vi antar att någon köper en vara från ett land utanför EU, t ex Kina så funkar det ju så att paketet kommer till Sverige och Postnord lägger det då i ett lager i väntan på att mottagaren ska betala administrationsavgiften på 75 kr . De skickar ut en avi och när mottagaren betalar så godkänner hen att Postnord blir tullombud och sköter hanteringen av moms osv. Detta handlar om ett separat avtal som behandlar just inbetalning av moms osv, vilket är viktigt för resten av det jag kommer säga.

När man har betalat så lämnar paketet lagret och ska levereras av Postnord till mottagaren. Dock har Postnord inte rykte om sig att vara jätteduktiga och pålitliga och det händer att paket försvinner. Men vad händer då om ett paket försvinner efter att man har betalat in administrationsavgiften? Givetvis vill man ha sitt paket när man har fått betala denna dyra avgift ovanpå priset på den produkt man har beställt. Detta är dock ingen garanti.

Jag hade för ett tag sedan ett par paket som uppenbarligen försvunnit från dess att de lämnat Postnords lager och innan de kom i brevlådan. Det var klart utifrån spårningsinformation och kommunikation med Postnord att de lyckats slarva bort paketen på något vis. Jag hörde då av mig till dem för att ta reda på lite mer och frågade även då hur man får tillbaka pengarna för administrationsavgiften om Postnord slarvar bort ens paket.

Svaret var att de aldrig återbetalar denna avgift, för att de ju redan har haft den hanteringen, oavsett om paketet sedan försvinner på väg till mottagaren. De hänvisade också till att man ska kontakta avsändaren / säljaren och få tillbaka pengarna från dem och att de kan reklamera en försvunnen försändelse.

Det sistnämnda kan man givetvis göra om man har köpt något från utlandet men man kan från dem bara få tillbaka kostnaden för varan som man har köpt. Administrationsavgiften är en egen deal mellan mottagaren och Postnord och hanteras därför inte av säljaren som skickat iväg paketet. För säljaren är det inte rimligt att ersätta mer än vad köparen har betalat in till dem från början.

Detta innebär i praktiken att Postnord kan ta ut en administrationsavgift för ett paket för att sedan helt av eget fel slarva bort detta paket, samtidigt som de vägrar att återbetala pengar som man har fått betala just för detta paket. Det är i mina ögon orimligt.

Inte ett rimligt upplägg hos Postnord

Om det hade varit en extern speditör som slarvat bort paketet så hade man kunnat förstå motviljan att lösa detta. Då hade man kanske i så fall fått vända sig till denna leverantör för att få ersättning. I detta fall är det ju dock samma företag som både tar betalt för sin hantering som tullombud och som sedan slarvar bort paketet, så att man måste betala för inget alls.

Hade en annan typ av företag eller en annan tjänst gjort på samma vis som Postnord vill göra så hade det varit helt orimligt på alla vis och det hade inte varit ett godkänt upplägg. Låt oss säga att du ska få ett lån hos en bank och du hade betalat en uppläggningsavgift på lånet i förväg (normalt betalar man inte denna i förväg, men som exempel funkar det) så hade det inte funkat så bra för banken att behålla den avgiften om det sedan blir så illa att bankmannen gör ett fel så att pengarna försvinner och aldrig betalas ut till dig som låntagare.

Dessa två saker hänger uppenbarligen ihop. Avgiften för hantering av något och det som hanteras. Ifall företaget gör fel och misslyckas med att leverera så kan de inte heller ta betalt för en relaterad tjänst som denna. Inte ens om de faktiskt har utfört jobbet som är kopplat till avgiften. För utan slutleverans blir det andra jobbet irrelevant för mig som kund. Hur de löser det och vem de skyller på osv kan de sköta internt. Det kunden / konsumenten bryr sig om är att få tillbaka sina pengar och att rätt ska vara rätt.

Postnord försöker ducka för allt ansvar

Postnord verkar dock tycka att de inte har något ansvar alls för att leverera varorna efter att de glatt har tagit betalt för tullhanteringen av samma paket. Även om paketet slarvas bort och aldrig når mottagaren ska denne betala administrationsavgiften. Visst är det inte samma personer som har slarvat bort paketet som har arbetat med att ta betalt för momsen, men det är något de får lösa internt. Det ska väl inte drabba mottagaren.

Om det som sagt var hade varit en extern speditör som ansvarade för leveransen och slarvade bort paketen så hade jag vänt mig till dem för att att få ersättning för hanteringsavgift för tull- och momshantering istället för att vända mig till dem som faktiskt tog betalt för detta. Den externa speditören hade varit ansvarig för den extra kostnaden som uppstod för mig med tanke på att de slarvat bort paketet. De hade kanske varit motvilliga men rätten hade varit på min sida.

Man kan konstatera att Postnord fortsätter att bygga på sitt kassa rykte med dålig kundservice och orimliga regler. Hade de varit schyssta och lätta att ha att göra med så hade de direkt bara återbetalat pengarna så fort de insåg att de själva hade gjort fel och slarvat bort ett paket. Nu kan man som mottagare stå där utan att få sitt paket över huvudtaget men med 75 eller 125 kr fattigare. Pengar som betalats till Postnord för ingenting. Det känns inte bra.

Sverige har gjort sitt val, men vad blev egentligen resultatet?

Nu har vi haft val i Sverige. Det såg ut att bli jämt och osäkert inför valet och resultatet har helt klart visat på samma sak. I princip helt jämnt mellan blocken. 144 mandat för de rödgröna och 143 för Alliansen. Sedan 63 mandat för Sverigedemokraterna, som ligger som irriterande och isolerade vågmästare i mitten. Jag tycker vi börjar med att ta upp det sistnämnda.

Att SD kan få så många röster gör mig besviken

Sverigedemokraterna vill tvätta bort rasiststämpeln och alla som röstar på SD kanske inte heller är rasister (en del missnöjesröster får de givetvis, även om missnöje inte är en tillräckligt bra anledning att rösta på dem) – men visst känns det som en röst på dem ändå är en röst för rasism och främlingsfientlighet. Att mota bort folk som behöver hjälp istället för att öppna armarna och hjälpa dem.

Förra valet hade SD inte mycket att komma med utöver att de drastiskt ville ändra i vår migrationspolitik och släppa in färre invandrare etc. Inför detta val har de åsikter om fler saker och lite bredare politisk plattform. Men i grund och botten är det fortfarande just migrationspolitiken som styr och de vill fortfarande ha så lite invandring som möjligt. Någonstans där inne står de fortfarande för rasism. I alla fall i mina ögon.

Visst kan jag hålla med om att de andra partierna har ignorerat migrationspolitiken förr och att det kan finnas åtgärder som behöver göras för att hitta en balans som landet klarar av. Det är inte säkert att vi kan ta emot hur många som helst och vi måste fundera på hur vi ska få in dessa personer i samhället på ett bra sätt med jobb, språk och delaktighet osv. Och vi får inte glömma att satsa på de svenskar som redan finns i landet.

Det betyder dock inte att det är ok med rasism eller att vi helt bör stänga ute människor som vill börja om på nytt, i ett land där de ska kunna känna sig trygga och få en ärlig chans. Därför tycker jag att det är sorgligt att SD har fått nära 18 procent av rösterna från svenska folket. 18 procent som kan tänka sig att stödja rasism. Det är inte ett Sverige jag kan vara stolt över.

Röran som uppkommer när ingen riktigt passar ihop med någon annan

Sverige befinner sig i ett ganska knivigt politiskt läge just nu. Vi har två i princip lika stora block. Fast de rödgröna vill givetvis kalla sig större eftersom de har ett mandat mer (även om ett enda mandat i princip är ingenting alls). Och eftersom Socialdemokraterna är det största enskilda partiet med sina 28 procent.

Samtidigt vill Alliansen också kalla sig för större eftersom de räknar sig själva som ett riktigt block där Moderaterna, Centerpartiet, Liberalerna och Kristdemokraterna ingår. Samtidigt som de tycker att de rödgröna inte är ett block utan att Socialdemokraterna står för sig och inte riktigt vill samarbeta med de andra partierna.

Ulf Kristersson säger att Stefan Löfven måste avgå och att man måste bilda en ny regering då det är klart och tydligt att det inte finns ett tillräckligt förtroende för honom. Löfven själv tycker att han inte ska behöva avgå då Sossarna är största parti och de rödgröna är större än Alliansen. Hur ska man kunna reda ut något när alla har sin syn på vad som är rätt?

Vem har då rätt – vem ska styra?

Problemet är att ingen har rätt och alla har rätt beroende på hur man ser på det. Socialdemokraterna är det enskilda parti som har flest röster. 28 procent mot Moderaternas knappt 20 procent och SD:s 17,6. Utifrån det perspektivet skulle kanske Löften kunna få vara kvar som statsminister. Men som block känns de rödgröna ganska osäkra och det skapar frågetecken i sig.

Vill Sossarna ens regera tillsammans med Vänsterpartiet, vars politik är väldigt långt vänsterut? De är inte riktigt på samma sida, helt enkelt för att ingen är på samma sida som Vänsterpartiet. De sitter där ute på sin vänstra kant för sig själva med en alltför extrem politik som när allt kommer omkring faktiskt grundar sig i kommunismen, där staten ska ha allt och sedan dela det helt rättvist mellan alla människor. Idealet är att ingen ska kunna göra sin egen lycka genom hårt arbete och att det är fel att vara rik eftersom det är orättvist mot alla de som inte är rika.

Utan Vänsterpartiet är dock de rödgröna inte alls lika stora. Så om man ser till blockpolitiken så blir det Alliansen som tar hem det, om Socialdemokraterna dumpar Vänsterpartiet. Det är också just därför som Löfven inte vill ha blockpolitik längre. Han vill att det ska vara var man för sig själv och att man sedan bildar en regering med dem som kan tänka sig att vara med. Han försöker flirta med Centerpartiet och Liberalerna.

Löfven vill bryta upp Alliansen och plocka upp skärvorna

Löfven vill alltså gärna samarbeta med Centern och Liberalerna för att skapa en regering där han kan vara statsminister och där man har en majoritet. Ett problem, om man nu ser det så, är då att Vänsterpartiet verkligen inte kan vara med och leka. För Centern och Liberalerna leker inte så bra med dem och skulle inte ställa upp om Vänsterpartiet var en del av dealen.

För att det ska kunna bli ett samarbete där måste Vänsterpartiet helt enkelt bort. Något som Löfven säkert gärna skulle gå med på utan att blinka, även om han inte vågar säga det högt. Om det inte går vägen att hitta en blocköverskridande lösning så måste han ju ändå falla tillbaka på Vänsterpartiet för att kunna säga sig ha det största blocket.

Nästa problem är att Centern och Liberalerna verkar vara trogna Alliansen så här långt. De går på linjen att de vill få bort Löfven från statsministerposten. De håller även fortfarande på att de vill ha Ulf Kristersson som statsminister. Kan det tänkas att de flirtar med Socialdemokraterna på allvar? Kan de tänka sig att samarbeta med Löfven och svika Alliansen? Säkerligen kommer de också då svika väldigt många av väljarna som röstade på dem, då en röst på Centern och Liberalerna helt klart inte var tänkt som en röst på Socialdemokratisk politik utan på Alliansens högerpolitik.

Frågan är hur länge allt detta kommer att hålla. Någonstans måste man ju hitta en lösning. Annars blir det nyval, vilket nog ingen vill. Det skulle säkert dessutom bli något liknande läge en gång till om alla röstade en extra gång . Ett nyval skulle dessutom troligen gynna ett parti som SD som bygger på missnöje och frodas när de andra partierna misslyckas med något. Om det inte ska bli nyval måste något hända någonstans. Visst snurrar det i hjärnan…

Vad tycker jag själv om situationen?

Jag är inget fan av Stefan Löfven. Jag är inte heller en socialdemokrat. Min röst faller på Alliansen. Jag vill alltså inte se Löfven vara kvar som statsminister och jag föredrar en politik som väger åt Alliansens håll. Jag tror mer på att arbete ska löna sig och att man ska ha möjlighet att skapa sin egen framgång. Och att motiveras till detta genom t ex vettigt betalt för sitt hårda jobb istället för att motiveras att sitta hemma och ta emot bidrag.

Jag skulle alltså vilja att vi fick en regering där man gick huvudsakligen på Alliansens politiska linje, även om de tvingades ge med sig på några punkter. Jag ogillar SD väldigt mycket då jag tycker att de förespråkar rasism och främlingsfientlighet. Jag ogillar även Vänsterpartiet då jag tycker att deras politik är idiotisk och alldeles för långt från vad som fungerar i ett modernt och vettigt samhälle. Man kan inte ta bort alla vinster, låta staten äga allt och ha en totalt jämlik fördelning för alla. Vi behöver motiveras att arbeta, bli bättre och utvecklas.

Socialdemokraterna ogillar jag inte på samma vis men jag kan inte riktigt stå för deras politik, som går så mycket ut på höga skatter och bidrag. Samtidigt som jag inte heller har förtroende för Löfven som statsminister av flera olika skäl. Så hur man än vänder och vrider på det så skulle jag vilja ha en lösning där man fick en ny statsminister (helst Ulf Kristersson men Annie Lööf är ingen omöjlig kandidat) och där man fick huvudsakliga inslag av Allianspolitiken.

Hur ska man göra detta då? Socialdemokraterna och Löfven verkar vägra vara “stödparti” till Alliansen. Centerpartiet och Liberalerna verkar säga nej till att samarbeta med Socialdemokraterna och skapa ett nytt “mittenblock”. Och ingen vill prata med SD överhuvudtaget (även om jag gillar att man står upp mot rasismen så inser jag givetvis vilka problem det innebär). Alla sidor säger sig vara större och ha rätten på sin sida. Dödläget är ett faktum.

Tyvärr finns väl inte några enkla lösningar kvar längre. Alliansen med stöd av Socialdemokraterna skulle väl vara en önskan men jag tror inte på att det blir av. Att Alliansen eller åtminstone några partier börjar prata med SD är en annan möjlig lösning. Det låter dock farligt och kan säkert skrämma bort väljare på sikt, samtidigt som risken finns att SD får chansen att tvinga in en del av sin sorgliga politik i riksdagen. Att Centerpartiet och Liberalerna sviker Alliansen är ju en möjlighet men det känns som ett stort svek även mot alla dem som röstade på de partierna och det är ett riskabelt spel.

Därför säger jag helt enkelt att jag inte kan komma på vilken lösning som man slutligen väljer. Det är för många variabler och ta in och man vet inte riktigt vilka hot innan valet som varit allvarliga och vilka som var spel för galleriet. Vad partierna verkligen kan tänka sig att offra och hur de kan ge med sig för att kompromissa och hitta en lösning. Jag bara håller tummarna för att SD och Vänsterpartiet får så lite inflytande som möjligt, att Löfven får stiga åt sidan och att vi slipper en allt för röd politik i allmänhet. Hoppas ni håller tummarna tillsammans med mig.

Hamnar vår information på rätt ställe?

Idag är det väldigt aktuellt med informationssäkerhet. Nya dataskyddsförordningen (GDPR) införs den 25:e maj och innebär en massa tuffa krav på företag när det gäller insamling och hantering av personuppgifter. Facebook har varit i blåsväder för att de delat ut allt för många personuppgifter till tredje part. Det kan helt klart kännas lite riskabelt att skicka ut information när man inte riktigt vet vem som kommer att få ta del av den.

Hillary Clinton hade innan valet i USA stora problem efter att det uppdagats att hon haft en massa oskyddad e-post på sin mobiltelefon och det var ett av skälen till att hon slutligen förlorade valet mot Trump. Det var en stor härva där hon utreddes men till slut friades. Det är ändå ett bra exempel på att digitala meddelanden mycket väl både kan hamna på villovägar och att det är viktigt att begränsa vem som har tillgång till dem.

De flesta mail och SMS som skickas är menade för en specifik person men vi kanske inte skulle få superstor panik om någon annan än den tänkte mottagaren ändå läste dem. Dock finns det ibland skäl att verkligen vilja försäkra sig om att rätt person läser det som man har skickat. Om man t ex bifogar viktiga avtal, sekretessbelagd information eller diskuterar känsliga ämnen som inte bör spridas.

I dessa fall kan det kanske kännas lite nervöst att skicka ut något via t ex mail, för även om det normalt är så att den person som ska ta emot utskicket också gör det, så finns det tillfällen då information hamnar på fel ställe eller att konton hackas.

Detta kan, speciellt när det gäller företag vilka ofta jobbar med känslig eller hemlig information, göra att man är skeptisk till att använda e-post som en kommunikationsväg. Samtidigt är just mail troligen den vanligaste och smidigaste metoden att kommunicera och skicka information idag, vilket gör det svårt att sluta med detta.

Information är idag något av det viktigaste vi har och därför måste vi också värna om den och jobba för dess säkerhet. Eftersom det vore svårt eller till och med orimligt att sluta skicka mail (och då kanske återgå till mer primitiva analoga metoder) är lösningen förmodligen att försöka göra det säkrare att skicka mail, så att man vet att endast rätt person tar emot och läser det man har skickat.

Hur skicka säkra mail?

Frågan som uppstår är då “Hur kan jag skicka ett säkert mail?”. I grunden vill man ju tro att alla mail är säkra och att ingen obehörig kommer läsa dem, men vi vet också att det är väldigt vanligt att e-postkonton blir hackade.

Det behöver inte ens gå till på ett sådant sätt utan det kan hända genom en slump / misstag, t ex att man vidarebefordrar eller skickar en kopia till fel person osv. Det finns många sätt som information kan spridas mot ens vilja.

En möjlig lösning på detta problem är att skicka ett säkert meddelande genom en tjänst från TellusTalk som de kallar för “BankID-skyddade meddelanden”. De erbjuder möjligheten att skicka meddelanden via mail eller SMS som är säkrade på så vis att man måste kvittera dem via BankID. Det innebär alltså att man måste signera med en giltig digital signatur för att ens kunna öppna och läsa meddelandet.

Den som sänder meddelandet skriver ut vilket personnummer mottagaren har och för att kunna komma åt informationen, vare sig det är text, textfiler, bilder eller annat, måste man verifiera sin identitet med BankID / mobilt BankID. Det är alltså som en inloggning som bara fungerar om det är rätt person som försöker logga in.

BankID har många användningsområden

Det fina med BankID är att det är kopplat direkt till din identitet och är likställt med en juridiskt bindande signatur. Det är givetvis perfekt att använda när man vill skriva under ett dokument digitalt men det funkar lika bra för att logga in.

Det är väldigt många tjänster som använder inloggning via BankID, t ex internetbankerna, Skatteverket, Försäkringskassan och en mängd andra organisationer och företag. Det är ett bra sätt att säkerställa att det är rätt person som loggar in.

Istället för att bara använda BankID för att logga in i någon slags kundzon eller app så kan man även använda det på annat vis. Det går som sagt att verifiera sin identitet när man ska ta emot någonting, såsom ett meddelande via mail eller SMS.

Du får en länk för meddelandet skickad till din mail och loggar sedan in på webbmailen för att läsa meddelandet som du har fått. Den är gjord för att kräva signering via BankID innan meddelandet visas.

När du ska skicka ett säkert meddelande av detta slag kan du dock göra det från vilken mailadress som helst om du bara följer instruktionerna. Du behöver kunna mottagarens personnummer för att det ska fungera. Mottagaren kan sedan antingen verifiera sin identitet via BankID eller genom att använda sin bankdosa.

De flesta får t ex idag sina lönebesked i ett mail varje månad, men det kommer GDPR (nya dataskyddslagarna från EU) sätta stopp för i och med alla personuppgifter dessa lönebesked innehåller. Att skicka ut ett lönebesked i ett skyddat meddelande istället är även i framtiden juridiskt korrekt och en smidig metod för att fortsätta leverera beskeden elektroniskt.

För SMS funkar det egentligen likadant. Man kan skicka från sin mail till en mobiltelefon, som får meddelandet via SMS. Huruvida det går att skicka ett sådant meddelande direkt från mobiltelefonens SMS-funktion i dagsläget är jag dock osäker på.

På detta vis utnyttjar man kraften i BankID för att bygga vidare på de idag klassiska sätten att signera digitalt. Vi har tidigare kunnat signera t ex ett avtal genom att verifiera vår egen identitet via BankID på ett mycket smidigt sätt. Nu kan vi ta det steget längre och signera för varje meddelande vi tar emot som ska vara personligt eller hemligt.