En sparekonom är någon som jobbar för t ex en bank och som har som jobb att belysa privatekonomiska frågor och ge råd och tips om t ex investeringar, sparande, ekonomi och liknande. De ska hjälpa de vanliga människorna till bättre ekonomi genom att dela med sig av sin kunskap – men kan de alltid stå bakom det som de säger?

Fenomenet sparekonom är relativt nytt. Det är en tjänst som vanligtvis finns hos olika banker och finansinstitut och tanken är att de ska vara en slags galjonsfigur som riktar sig till vanligt folk och som ger oss bra tips och råd som kan förbättra vår privatekonomi och förmåga att ta bättre ekonomiska beslut osv.

Några av de allra mest kända är t ex Joakim Bornold (förr Nordnet, nu Söderberg & Partners), Johanna Kull (Avanza), Claes Hemberg (förr Avanza, sysslar nu med annat), Frida Bratt (Nordnet, tidigare bl.a skrivit för Expressen), Günter Mårder (förr Nordnet, nu VD för Företagarna). De flesta banker har idag en sparekonom eller någon som har liknande arbetsuppgifter, även om alla kanske inte tar en lika aktiv roll utåt.

Dessa personer uttalar sig ofta i media om allt från pensionssparande till börsen och svag krona plus mycket annat. De har oftast många följare på sociala medier och gästar olika poddar, bloggar och skriver artiklar osv. Mycket av det som de säger är också intressant och det kan ofta vara bra information och tips som delas ut.

Jag vill ha mer än bara tomma ord

Ett klassiskt problem har varit just bankernas så kallade rådgivare. De som kunderna tror och hoppas ska ge råd som bygger på vad som är allra bäst för dem men som tyvärr ofta i första hand är trogna sin arbetsgivare och som vill sälja in sina egna produkter. Här har det länge varit ett problem att rådgivaren är trogen banken först och kunden i andra hand.

Denna problematik skulle även kunna föras över på sparekonomerna, åtminstone till viss del. Jag tror i och för sig att de sällan aktivt försöker luras, men tyvärr kan det bli fel när man som konsument tror att det som sparekonomen säger är samma som banken bankens egna moraliska värderingar.

Precis som med privatrådgivare måste man aktivt tänka kritiskt och inse att banken som sparekonomen representerar inte alltid är lika idealistisk som personen som de har anställt. Dock kan man tycka att de borde vara det. Det blir liksom lite falsk marknadsföring om man låter deras ansikte utåt säga en sak samtidigt som de själva gör en annan sak. Om ni ska predika, se till att dubbelmoralen inte smyger er i hasorna!

Föregå med gott exempel om er representant ska agera moraltant

Något som sparekonomerna ofta gör är att kommentera om dåligheter som försigkommer, utöver att spå aktiemarknaden eller ge tips på hur man kan bättra på sin ekonomi eller fixa sparande till barnen osv. Alltså att de slår ner på exempelvis dåliga fonder med höga avgifter, säljare som använder fula metoder eller politiker som förespråkar höjda skatter på sparande osv.

Det man vill se då är givetvis att den bank som sparekonomen företräder också agerar på ett föredömligt sätt när det gäller de saker som deras egen sparekonom klagar på. T ex att en bank inte har dessa dåliga och dyra fonder som sparekonomen högt och ljudligt går ut och klagar på.

Det känns som en logisk grej tycker jag, att man inte “kastar sten i glashus” så att säga. Man kan inte klaga på något som man själv också gör. Problemet är att det känns som att sparekonomerna på många vis ser sig själva som fristående från sin arbetsgivare. T ex att även om de jobbar hos Avanza, Nordnet eller Swedbank osv ändå inte representerar dem när de uttalar sig om saker.

Till viss del är detta givetvis sant. De har ingen säljande roll och ska inte rekommendera bankernas produkter eller förespråka sin egen bank extra mycket, utan vara sakliga,kunniga och ge objektiva råd och tips. Men även om de har sina egna åsikter, frikopplade från banken de jobbar för, så ses de ändå som representanter för den.

I och med deras relation förutsätter man som konsument också att sparekonomen och arbetsgivaren är på samma “sida” gällande dessa saker. Om en anställd på Nordnet (eller vilken bank som helst) säger att det är dåligt med X, så blir den allmänna känslan att även Nordnet då är emot X och därför väljer väljer bort X.

Tyvärr är det inte alls alltid sant. T ex skriver Frida Bratt, som har befattningen sparekonom på just Nordnet, om hur dåligt det är med komplicerade fonder med höga avgifter. Hon klagar på att dessa mjölkar sparare på pengar genom avgifter och hur olika förmedlare kan lura på konsumenterna dessa onödigt dyra produkter.

Det är så klart bra att hon uppmärksammar detta, men med tanke på att hon är en representant för Nordnet så tänker man även att banken då tar krafttag mot sådana fonder och förmedlare – att de då säkert tar bort dem så att deras kunder inte behöver riskera att gå i den fällan.

Men så är det inte. Det finns sådana onödigt dyra och komplicerade fonder att välja hos dem idag. På frågan varför de har kvar dem svarar de tyvärr bara undvikande, att de har ett stort utbud och att kunderna själva ska kunna välja. Men det är ju inte alltid så bra. Det är normalt de som har minst kunskap som gör de dåliga valen och som får onödigt dyra produkter.

När det gäller produkter som är uppenbart dyra, komplicerade och står sig dåligt i konkurrensen så finns det ju inget bra skäl till att låta dem finnas kvar. Ingen bör välja dem i vilket fall och, som Frida själv säger så finns dessa produkter sällan för att de är bra för spararna utan bara för att fondbolag och förmedlare ska tjäna pengar på dem.

Så varför tillåta att vissa kunder kanske råkar välja dem ändå? Bättre då att ta ansvar och använda sin kunskap och sin makt till att hjälpa kunderna att ta ett bra beslut. Ingen skulle klaga på att utbudet var mindre om det som försvann endast var dåligt och onödigt.

På så vis skulle kunderna slippa riskera att gå på en dyr nitlott och samtidigt skulle även bankens sparekonom kunna säga dessa saker och klaga på dessa fonder utan draget av dubbelmoral, som tyvärr finns där nu.

Givetvis vill inte någon som Frida Bratt att du som kund ska välja en dålig fond, det är ju därför hon klagar på dem. Då måste man ju dock även gå steget längre och se till att det inte bara är tomma ord, att även hennes arbetsgivare kan stå för detta – för Frida och de andra sparekonomerna jobbar inte i ett vakuum, de representerar sina arbetsgivare i kundernas ögon.