Något jag precis har börjat fundera på och kanske oroa mig för är det här med balansen mellan att hitta det där jobbet som man verkligen vill ha och att kanske inte lyckas hitta något jobb alls, alternativt att slutligen få nöja sig med ett jobb som man tvingas ta bara för att klara sig ekonomiskt. Att hitta rätt jobb, där man verkligen trivs, är givetvis viktigt men någonstans går kanske gränsen där behovet av pengar blir viktigare?

Min flickvän som precis avslutade sin universitetsutbildning i våras har börjat söka jobb nu. Hon har en utbildning inom Statsvetenskap och även om hon inte har någon helt klar bild över vad hennes drömjobb är just nu så vet hon på ett ungefär vilka områden som hon skulle kunna tänka sig att jobba inom och vad som inte är hennes grej.

Just nu jobbar hon timmar i en butik, vilket hon har gjort senaste året för att få in lite extra pengar som fattig student, men det kommer givetvis inte att räcka med den lönen nu när CSN försvinner. Hon har varit duktig och sökt flera jobb under våren och nu i början av sommaren men det är ganska begränsat vad som erbjuds när det gäller arbete som passar henne och hennes utbildning.

Ingen av oss har några extremt specifika krav på vart vi hamnar egentligen då jag är egenföretagare och arbetar hemifrån (och kan då arbeta från vilken stad som helst så länge jag har Internet) så hon har sökt arbete i ett antal olika städer runt om i södra Sverige. Nyligen fick hon en intervju för ett jobb som kändes hyfsat intressant på pappret, i en lite mindre stad. Det slutade med att hon blev erbjuden jobbet men kände sig väldigt osäker på om det var rätt jobb för henne och vi var också lite osäkra på staden i fråga. Efter lite funderande och diskuterande bestämde hon sig för att tacka nej.

Hur länge kan man tacka nej till ett jobb?

Jag tycker att det är viktigt att man trivs med det man gör och jag tycker också att det på det stora hela är viktigare att man jobbar med något som man gillar och att man har kul på jobbet än att man tjänar mycket pengar. Visst är det alltid en balans där eftersom att mycket roligt och trevligt på fritiden kostar pengar och då behöver man så klart tjäna hyfsat för att kunna leva det liv som man vill.

Dock tror jag att i längden kommer man vara klart gladare som människa ifall man har ett jobb som man gillar, för det är så stor del av livet som spenderas med att arbeta. Jag är ju själv ett bevis på detta då jag har valt att vara egenföretagare framför att ha ett vanligt jobb. Jag har valt friheten och att få vara min egen chef etc och betalningen för detta har varit en mer blygsam lön och en större osäkerhet kring inkomsterna.

Av det skälet är jag för att man inte bara tar ett jobb för att det är ett jobb och en lön, utan man ska välja ett jobb som man tror att man kommer trivas med i längden. När vi diskuterade jobberbjudandet vägde det klart tyngst att hon inte kände att det var rätt jobb för henne och att hon skulle vara totalt uttråkad där. Så även om jag vill och hoppas att hon hittar ett jobb som kan hjälpa till att trygga vår ekonomiska framtid så var det ändå rätt val att tacka nej.

Men när går egentligen gränsen? Man kan tacka nej till ett jobb och kanske även två men samtidigt är det inte så lätt att hitta ett vettigt jobb i dessa tider, så varje jobberbjudande som man får är något som man verkligen bör överväga. Kanske får man inte ett nytt erbjudande igen. Kanske är nästa jobb som man har möjlighet att få ännu tråkigare och sämre än det man tidigare tackat nej till. Men fortsätter man bara tacka nej hela tiden finns det ju en risk att det slutligen inte dyker upp några fler chanser.

Förr eller senare behöver hon hitta ett jobb om det ska gå runt ekonomiskt. Visst kan vi hanka oss fram på min lön från egna företaget (jag önskar att jag hade tjänat en massa pengar så att hennes lön inte hade spelat någon roll, men tills den dagen företaget börjar dra in storkovan är det inte riktigt så bra) men det är inte direkt något långsiktigt alternativ. Vi behöver båda ha en ok lön för att kunna leva det liv vi vill leva.

Även om jag helt klart var för att hon tackade nej till det jobb som hon blev erbjuden så fanns det trots allt en liten del av mig som var orolig. Den nervösa delen av mig tänkte att tänk om hon kanske inte lyckas hitta ett annat jobb inom de närmaste månaderna. Då blir det plötsligt lite jobbigare. Då kanske hon (eller vi) ångrar att hon inte tog det jobb hon hade chansen till, även om det kanske inte var drömjobbet. För ett jobb är ju ändå ett jobb…

Förr eller senare blir man nog lite desperat i jakten på en fast inkomst

I början av sitt jobbsökande har man en större möjlighet att välja. Man kan vara lite mer selektiv när det gäller vilka jobb man söker och i vilken del av landet osv. Slutligen kan man även välja att tacka nej till ett jobb ifall det inte känns helt rätt, i förhoppningen att man kommer att få ett bättre jobb framöver. Ju längre tid som går blir det svårare och svårare att vara allt för selektiv eller att tacka nej. Dessutom blir det viktigare och viktigare att hitta ett jobb ju längre tid man går arbetslös.

Det jag nu funderar på är hur länge man vågar vänta på det där bra jobbet som man verkligen vill ha och som man tror kommer vara kul och utmanande etc. Var går gränsen då man måste börja tumma på sina egna krav på vilket jobb som man faktiskt måste ta? Jag har inte svaret på de frågor jag har ställt i detta inlägg. Var gränsen går och man måste överge sina drömmar för att verkligheten och pengabehovet knackar en på axeln. Jag hoppas att man inte ska behöva nå en sådan gräns, men tyvärr är väl sanningen att det någonstans finns en gräns och ibland har man turen att slippa behöva nå den, ibland inte.

Jag kommer själv i hemlighet vara lite smått orolig för vår ekonomi och risken att min flickvän inte hittar ett jobb inom de närmaste månaderna men jag har svårt att se att jag skulle förespråka att hon offrar sig och väljer ett dåligt jobb bara för pengarnas skull, förrän det verkligen började bli kris. Och ifall den dagen kom som jag argumenterade för att hon skulle välja ett jobb som hon inte alls trivdes med bara för att få in mer pengar skulle jag nog vara lite ledsen.

Det som eventuellt skulle tala för att ta ett lite sämre jobb bara för att ha ett jobb är att man ju inte behöver stanna kvar på ett jobb i all evighet. Det går att byta efter ett år eller något sådant om man lyckas hitta något bättre. Så i värsta fall kan man kanske ta ett jobb som man inte gillar så mycket, för att få in lönen, och sedan fortsätta leta efter ett annat jobb som man skulle gilla bättre. Utöver att man då har en fast lön så innebär ju varje jobb lite arbetslivserfarenhet och det är något som gör det enklare att få ett jobb nästa gång.

Vad tycker du som läser om den här frågan? Bör man försöka hitta ett jobb där man känner att man trivs och tacka nej till sådant som man inte trivs med eller är det bättre att ta ett jobb bara för att säkra sina inkomster? Hur länge har man råd att tacka nej till jobberbjudanden innan ekonomin och lönen blir viktigare än att man får det där riktigt bra jobbet? Tankar och erfarenheter är välkomna!