Idag är det Nobeldagen. Av det skälet kan det kanske vara kul att titta på Nobels ekonomi ett ögonblick. Varje år lägger Nobelstiftelsen ut över hundra miljoner på Nobelpriser, fest och annat. Men de måste ju också dra in pengar.

Nobelstiftelsen har inga inkomster. Eller rättare sagt har de inga “inflöden” i förvaltningen av kapitalet som har förvaltats sedan Alfred Nobel dog 1896. De tar ungefär 3 000 kr per kuvert för de som deltar på Nobelfesten, men det innebär inte direkt att de går plus. Pristagarna och en del andra behöver inte betala och får dessutom resan och andra kostnader betalda.

När Nobel dog lämnade han ca 31 miljoner kronor tillsammans med ett testamente där han gjorde upp hur han ville att hans pengar skulle användas i framtiden. De skulle användas för att dela ut priser till mänsklighetens nytta, som det hette. Pengarna som fanns kvar då har förvaltats och investerats på bästa sätt (med en låg risk) för att få till en värdeökning som framför allt täcker kostnaderna för att ta fram pristagare och dela ut Nobelpriset.

Det som var 31 miljoner 1896 (vilket var mycket pengar på den tiden) är idag ännu mer pengar. Närmare bestämt ca 4,5 miljarder. Men det behövs också, för det är inte billigt att dela ut priser av det här slaget. Bara själva prispengarna uppgår till totalt 45 miljoner. Fem priser delas ut där varje vinnare får 9 miljoner kronor.

Ovanpå detta har vi enligt en sammanställning som jag hittade ersättning till prisgrupperna på ca 27 miljoner, administration och liknande på 15 miljoner och prislappen för Nobelveckan i både Stockholm och Oslo som gick på 15 miljoner. Hur mycket själva Nobelfesten kostar har alltid hemlighållits men man kan få en viss uppfattning om vad det kostar.

Nobelstiftelsen siktar på stabil förvaltning

2017 uppgick kostnaderna till totalt 102,6 miljoner kronor. Det är en bra slant som ska ut varje år och när de enda inkomsterna är från det investerade kapitalet så blir det ju viktigt att detta sköts på ett bra sätt.

Jag läste en artikel med intervju med Ulrika Bergman som är finanschef på Nobelstiftelsen, vilken gjorde att jag blev sugen på att skriva mer om detta här. I artikeln säger hon att de räknar med att kostnaderna årligen motsvarar en ungefärlig utveckling av portföljen på 3,5 procent justerat för inflationen.

De flesta som investerar tänker nog att detta också är något de flesta duktiga investerar bör slå och med tanke på att man räknar med att kunna få en snittavkastning på aktiefonder på runt 7-8 procent årligen så kan man tycka att det borde gå för ett team med duktiga investerare.

Förvaltarna har en strategi med lägre risk och långsiktighet där de har en fördelning som är ca 55 procent aktier, 25 procent alternativa tillgångar, 10 procent fastigheter och 10 procent räntebärande papper. De investerar tydligen också bara i fonder och köper alltså inte enskilda aktier.

Deras snittavkastning har legat på 7,3 procent de senaste fem åren. Det är alltså ungefär det dubbla mot vad de behöver för att klara sina kostnader enligt Ulrika Bergman. Frågan är om de verkligen gör av med 3,5 procent av den årliga avkastningen, för det skulle med ett kapital på 4,5 miljarder bli ungefär 157 miljoner kronor.

Om hela kalaset gick på lite över 100 miljoner kronor 2017 så är det ju en bra bit ifrån, men det kanske varierar lite och kan bero t ex på antalet pristagare etc. Det är ju bättre att ha lite marginaler i sina uträkningar. Man kan dock förstå att det förvaltade kapitalet ökar hela tiden och att det har blivit en så stor pott.

De tjänar klart mer än de behöver

Även om jag inte skulle säga att 7,3 procents avkastning är superbra så är det ju ändå ganska stabilt och mer än vad de behöver. Med investerat kapital på 4,5 miljarder innebär det en ökning med 328 500 000 kr på ett år. Om de skulle ta ut t ex 125 miljoner nästa år för att täcka alla kostnader så skulle de fortfarande ha kvar lite över 200 miljoner som kan ligga kvar och arbeta.

Med ränta på ränta (eller i detta fall avkastning på avkastning) så blir dessa summor väldigt mycket värda. Att kunna låta så mycket pengar vara kvar i förvaltning gör stor skillnad. Tack vare ränta på ränta så skulle de 4,5 miljarderna på 20 år kunna vara upp i runt 9,8 miljarder med en snittavkastning på 7 procent per år, även om man räknar ungefär 3 procent av detta som skulle gå till Nobelstiftelsens kostnader årligen.

Dock ska man ju tänka på att för varje år som kapitalet blir större så bör procentuella andelen avkastning som ska gå till kostnader minska, eftersom de borde ligga fast på runt 100-150 miljoner per år. Om kapitalet en dag uppgår till exempelvis 7 miljarder så är 150 miljoner endast 2,1 procent av kapitalet istället för runt 3,5 procent som det är idag.

Eftersom de egentligen inte behöver ha en massa extra pengar så är det hela mest som en buffert, så att man kan säkerställa att Nobelpriset kan fortsätta delas ut år efter år och att man har råd med allt administrationsarbete plus att dela ut priser och fortsätta göra festen till en fin tillställning osv.

Även om man skulle vilja höja prissumman någon gång så skulle detta gå bra, som det verkar. Målet verkar ha varit att ha en prissumma som motsvarar ca 1 miljon dollar. Det är troligen viktigt att prissumman är “konkurrenskraftig” och känns som att den spelar roll, även om det i min mening är prestigen och äran som är det viktigaste.

Sammanfattningsvis kan vi väl då säga att Nobelstiftelsen ser ut att frodas ekonomiskt och de har lite mer än dubbla avkastningen mot vad de egentligen behöver för att klara sina kostnader för året. De har samlat på sig ett rejält kapital och som det ser ut lär det bara öka mer och mer för varje år.

Med tanke på att Nobelpriset är ett väldigt prestigefyllt pris – världens största och viktigaste pris inom vetenskapen – som delas ut av oss i lilla (relativt sett) Sverige, så får man väl glädjas åt detta så här på Nobeldagen.